Justin Sledge, som jag tror mig minnas samarbetar med Filip Holm, har de senaste åren på sin YouTube-kanal Esoterica gjort flera viktiga avsnitt där han, i ljuset av nyare forskning, diskuterar den komplexa historiska utvecklingen av abrahamismens exogud. Här är ‘Who is Yahweh – How a Warrior-Storm God became the God of the Israelites and World Monotheism’, med 3,4 miljoner visningar, och ‘How did Yahweh Become God? The Origins of Monotheism’, med 1,4 miljoner visningar:
Liksom Holm arbetar Sledge inom en rent akademisk ram, i betydelsen det moderna forskningsuniversitetets, och skiljer sig därigenom radikalt från den - som jag hoppas tillräckligt noggrant definierade - s.a.s. inomtraditionella som alltid varit min primära och sedan länge är min nästan enda. Men vad som framkommer inom den förblir givetvis ofta av stor vikt.
Mycket finns att tillägga om hur den aktuella gudsuppfattningen, unikt långt driven i abrahamismen, uppkommer ur och på en specifik nivå av det mänskliga subjektiva medvetandets och psykologins utveckling, och såtillvida måste förstås i sammanhanget av en större, traditionalistisk andligt-fenomenologisk typologi.
Men den allmänna sanningen i en sådan analys måste givetvis förenas med den av Sledge tillhandahållna specifika historiska bakgrunden, med alla dess oavgjorda och kontroversiella punkter. Betonas måste också hur det var denna utveckling och dess resultat som tillsammans med den grekiska filosofin kom att driva västerlandets allmänna differentieringsprocess och med kristianismens ortodogmatik bestämma dess under senantiken och medeltiden etablerade identitet och andligt-kulturella nivå.
En poäng med att “dela” texter av Catelina Johnstone här är att de är så annorlunda i jämförelse med mina egna. Hennes stil kan uppfattas som alltför vulgär, eller alternativt som temperamentsfullt tidsenlig på ett positivt sätt. Det är mycket knulleri och andra grövjor, liksom ju också i ordförande Haz’, Knull-Haz’, liveströmmar (åtminstone var så fallet förr). Men vad man än tycker bör kanske dessa stilaspekter inte göras till någon avgörande fråga i hennes fall. Kanske kan hon med hjälp av dem nå de många fler som måste nås av hennes budskap.
Själv skriver jag hursomhelst inte som hon, annat än kanske undantagsvis. Under alla omständigheter läser många fler henne. Och det är viktigt att de gör det. Det är det som är det vitkiga. För just nu, exempelvis, säger hon det mesta av det väsentliga om det fullskaliga angreppskriget (åtminstone så fullskaligt som angriparna anser sig klara av) mot Iran och om förhållningssättet till de stridande parterna – eller det mesta av det som låter sig sägas utan det mer fullständiga analytiska instrumentarium som en akademisk eller annan teoretisk utbildning skänker.
Kraftfulla “rogue journalists” av hennes typ (det är vad hon kallar sig själv) är helt nödvändiga, och deras genre kräver en annan typ av begåvning, skicklighet, och även perspektiv och sensibilitet än ideologiskt och på skilda fackområden mer initierade analytiker normalt äger. Ibland finns enskilda punkter i hennes skrivande som man inte kan instämma i, men i dessa texter om kriget har jag inte funnit några sådana.
Inte minst är det för mig välkommet att inte behöva skriva själv, att bara kunna lyfta fram – genom att hänvisa till, referera, eller som i detta fall, och i fallet med exempelvis YouTube-kanaler som innehåller mer utvecklade analyser, helt enkelt oförändrat återge – andras arbete. (Det är också vad jag primärt gör på X.) Mitt ideal är ju, förutom att begränsa mig till de för mig centrala ämnena, framför allt att skriva om dem endast när ingen annan säger det som måste sägas, eller, ibland, i någon mening bara inte säger det på rätt eller tillräckligt bra sätt, och att inte skriva mer än nödvändigt, ja helst så litet som möjligt.
Men ofta tränger sig världens och tidens skeende på med en angelägenhetens oavvisliga intensitet som gör behovet att frångå denna princip och bara omedelbart ge uttryck för den nödvändiga responsen överväldigande, hur distraherande och tids- och energikrävande det än är. Generellt har politiken av detta skäl tagit över på den här nätplatsen på ett sätt jag inte alls avsett, och den atlantsionistiska imperialismens nya krig är ett mer plågsamt exempel på detta än något annat jag just nu kan minnas. Då är det en lättnad att kunna förmedla Catelinas texter, på det sätt hon själv tillåter, önskar och uppmuntrar. Hennes aktivistiska idealitet gör henne förstås särskilt förtjänt av ekonomiskt stöd!
Naturen var ett av de exempel på “överordnade värden” som Ambjörnsson gav i sin viktiga debattartikel om konservatismen 1984, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’. Naturen var, m.a.o., en av de saker som vad jag med hänvisning till den artikeln började kalla en de överordnade värdenas konservatism på definierande sätt skulle värna. Den positiva roll en konservatism kunde spela var inte försvaret av högerns vanliga troglointressen, utan försvaret av dessa värden. Och denna typ av värdeförsvar var det enda intressanta även hos de debattörer som i den debatt Ambjörnsson här bidrog till företrädde högern, men vände sig mot dess nyliberala omorientering eller försökte få denna att framstå som förenlig med värdena.
Naturen, eller “miljön” (environgen, omvärlden?), borde lätt kunna förstås av alla som något som i den mest grundläggande och elementära mening måste konserveras, bevaras. P.g.a. högerns allmänna väsen är det dock på intet sätt självklart att koppla detta till vad som i den vanliga politiska debatten kallas konservatismen.
En av de få tänkare som både använt konservativ som självbeteckning och klart sett och tematiserat sambandet var Roger Scruton. Det huvudsakliga uttrycket för denna sida av hans tänkande är boken Green Philosophy: How to Think Seriously About the Planet, också tillgängligt på annat förlag under titeln How to Think Seriously About the Planet: The Case for an Environmental Conservatism, från 2012. Förlagets presentation ger en god sammanfattning av författarens inställning i miljöfrågorna:
“The environment has long been the undisputed territory of the political Left, which has seen the principal threats to the earth as issuing from international capitalism, consumerism and the over-exploitation of natural resources. In Green Philosophy, Scruton argues that conservatism is far better suited to tackle environmental problems than either liberalism or socialism. He shows that rather than entrusting the environment to unwieldy NGOs and international committees, we must assume personal responsibility and foster local sovereignty. People must be empowered to take charge of their environment, to care for it as a home, and to affirm themselves through the kind of local associations that have been the traditional goal of conservative politics. Our common future is by no means assured, but as Roger Scruton clearly demonstrates in this important book, there is a path that we can take which could ensure the future safety of our planet and our species.”
Problemen här har att göra med det förhållande som jag försökt formulera som att det inte finns någon Konservatismen i samma mening som en Liberalismen och en Socialismen. Givetvis finns många olika och varandra motsägande liberalismer och socialismer, men i det större perspektivet är både en Liberalismen och en Socialismen nödvändiga uttryck för historiens egen faktiska rörelse, vad vi än tycker om denna; för modernitetens eget väsen och egen dynamik, för långa århundraden av blodig revolution i vid mening. Vad som kallas Konservatismen är i motsats till dessa endast spridda fragmentariska försök att inom den orubbliga ramen för samma modernitet försvara element av det förmoderna eller av tidigare utvecklingsstadier av det moderna samhället, som mer eller mindre gått förlorade.
I denna mening har konservatismen därför alltid varit något som behövt artificiellt konstrueras i det icke-konservativa – och som icke-konservativt ideologiskt uttolkade – nuet, en produkt mot i stället för med eller av nuet och dess process, något som inte uppbärs av och representerar några i politiken eller ekonomin centrala, historiedrivande krafter och intressen. Vi kan här bortse från konservatismen som blott historiografisk kategori, men även som sådan är den oftast en nuets – eller en senare tids – rekonstruktivt-imaginativa retrojektion, och delar därmed i mycket egenskaperna hos Konservatismen som ideologi.
Dess betydelse och värde som ideologi i vid mening (den kom ju att kännetecknas av opposition inte bara mot vad som uppfattades som ideologierna utan även själva det nya ideologibegreppet som sådant) är ofta obestridliga, men graden av dess i den angivna meningen artificiellt-konstruktiva snarare än av historiens starkaste krafter naturligt nödvändiggjorda väsen utgör självklart också dess svaghet.
Scruton var, liksom exempelvis Russell Kirk i USA, en av dessa konstruktörer: han ägnade sitt liv åt att försöka få ihop en Konservatismen som en koherent och enhetlig politisk ideologi i och för nuet, och i långt större utsträckning än det av rent kronologiska skäl mer naturliga historiska mönstret Burke, som inte själv använde termen. Men det förhållandet att de uppnådde ett avsevärt mått av koherens och enhetlighet innebär inte, givet alla andra och annorartade sådana försök som också lyckades med detta, att resultatet kan accepteras som helt enkelt Konservatismen med stort K och i bestämd form singularis.
Det är detta ambitiösa, helhetliga projekt som sätter sin problematiska prägel på Scrutons sätt att hantera miljöfrågorna. För Scruton är Konservatismen självklart något som hör hemma inom högern; den är eller bör vara inte högerns ideologi, men definitivt dess filosofi, och han ser sig själv som en högerns filosofiske aktivist. Högern är hans oikos, oaktat all den riktiga kritik han kan rikta mot den i olika avseenden, och konservatismen som en dess komponent är, som framgår av hans många självbiografiska texter, hos honom i högsta grad ett personligt identitetsprojekt, änskönt det inte helt explicit beskrivs som sådant.
Därför måste den gröna konservatismen för Scruton vara en högerns politik, en del av det större högerpaketet. Men samtidigt måste detta omdefinieras för att kunna rymma den. Detta förklarar vad som är att beteckna som det uppenbart skeva i Scrutons gröna filosofi.
Givetvis har han viktiga poänger i sin kritik av storskaligheten och top-down-hanteringen i miljöfrågorna. Och den historiskt existerande socialismen har ju gemensamt med liberalismen ett uppenbart problematiskt modernitetsarv med hänsyn inte minst till naturen och environgen (ett arv som exempelvis Maupin, i sin kritik av den även i vänstern utbredda malthusianism som tar sig uttryck i degrowth-rörelsen, inte tillräckligt beaktar); enkel storskalig industrialisering framstod ju för den länge som ett självklart, oproblematiskt framstegs lösning på de flesta ekonomiska och materiella problem. Detta problemområde har därför oundvikligen blivit centralt för vår tids småskalighetsgröningar och ekomarxister.
För Marx var den sociala naturen hos industrikapitalismens storskaliga produktionen ett avgörande historiskt utvecklingssteg i riktning mot socialismen. Lenin förstod den senare som bara ett nästa lilla korta steg utöver den framväxande statskapitalistiska monopolismen.När de svenska socialdemokraterna var reformister gynnade de på karaktäristiskt sätt de allra största företagen eftersom dessa i så stor utsträckning redan genomfört den plancentralisering som de själva sedan bara skulle kunna överta och till vilken de bara behövde lägga den återstående ägandeförändringen som slutlig reform. För några år sedan utvecklade Leigh Phillips och Michal Rozworski diskussionen om detta fenomen i sin uppmärksammade bok The People’s Republic of Walmart.
Med hänsyn till grönheten har alltid funnits en viktig åtminstone potentiell, i verklig mening konservativ motvikt i den antikoloniala revolutionen: kulturerna på andra kontinenter rymmer traditioner som kan bidra till att deras former av socialism inrymmer moment som balanserar och upphäver de naturdestruktiva sidorna i den ursprungligen rent västerländska moderniteten, och inte bara utgör en politiskt utvecklad förlängning av den borgerliga kapitalismens materiella logik. Ja, i högre grad än västvänstern skulle de, kan man tillägga, av samma skäl kunna bevara den allmänna andliga traditionalismen som en integrerande del av en socialistisk kultur och ett socialistiskt samhälle.
De “unwieldy NGOs and international committees” Scruton vänder sig mot är i mycket präglade av dagens liberala kapitalvänster, som i grunden, på sitt eget sätt, är lika systemlojal som i realiteten Scruton. Ser vi till de gröna partierna har inte minst det tyska blivit en politisk skräckhistoria. Den globaliserade, imperialistiska kapitalismens övriga, centrala maktenheter är minst lika ofantliga och byråkratisk-centralistiska som den gamla socialismens strängdirigistiska regeringar, och, för den delen, givetvis på intet sätt oberoende av de staters centrala organisation och makt som de kontrollerar. Dessa enheter är ju grundbeståndsdelarna i det den principiella kapitalistiska anarkins irrationalitet aldrig avhjälpande typ av plansystem som, direkt eller indirekt, explicit eller implicit, är vad högern undantagslöst försvarar, fastän den i sin propaganda fortfarande tror sig kunna komma undan med att uppmåla endast “valfrihetens”, “marknadsekonomins” och “äganderättens” idyll.
I Britannien såväl som i USA borde det primärt vara dessa allt överskuggande systemrealiteter som identifieras som grönvärnets hinder och problem, och som dess arbete riktas mot. Scrutons förståelse av den Konservatismen som utgör hans intellektuella och personliga identitet och heltäckande livsprojekt omöjliggör tyvärr, och på för högerkonservativas hantering av de överordnade värdefrågorna karaktäristiskt sätt, det nödvändiga fokus på dem.
Så långt det sträcker sig är hans fokus viktigt och sympatiskt: “People must be empowered to take charge of their environment, to care for it as a home, and to affirm themselves through the kind of local associations that have been the traditional goal of conservative politics”. Det är obestridligen en viktig och värdefull del av naturfrågornas hantering. Att “globala problem kräver globala lösningar” blir ofta en alltför facil paroll, som dessutom i verkligheten kunnat dölja och befrämja helt andra intressens maktcentreringssträvan. Men så länge dessa andra intressen, så länge imperialismens globala megaföretag, fonder, banker, oligarker och köpta politiker är hela högersystemets essentiella determinanter är det helt enkelt inte möjligt att anta individuellt-personligt ansvar och odla lokalt självbestämmande i den utsträckning som är tillräcklig för de givna problemens lösning.
Grönheten är en dimension som inte tillräckligt kan konceptualiseras och förstås i vare sig vänsterns eller högerns termer. Men den måste vara central i en konservativ socialism. I själva verket utgör den och dess överordnade värde en dimension som entydigt visar nödvändigheten av just en konservativ socialism, där de båda leden, konservatismen och socialismen, på historiskt och teoretiskt nytt sätt korrigerar varandra.
