Trump förklarar sig ha för avsikt att inte bara konsolidera utan vid behov med militära medel och direkt territoriell expansion stärka greppet om de amerikanska kontinenterna. Detta är vad även Europavasallerna fortfarande, t.o.m. efter folkmordet i Gaza, försöker kalla “demokratin” och, med den nya, av alla konformt-mekaniskt upprepade propagandatermen, den “regelbaserade ordningen”.
De mest närliggande Trumpplanerna gäller kanske Haiti, Mexico, Kuba, Panama, Nicaragua och Venezuela. Men talet om Grönland och Kanada tycks inte bara vara skämt eller eller något slags retorisk förhandlingsstrategi. Det handlar i denna region både om naturresurser och, inte minst, Norra Ishavet och Ryssland.
Ben Norton nämner i sin analys några gånger klimatfrågan, och jag vill försiktigtvis reservera mig på denna punkt eftersom jag inte anser mig kunna tillräckligt bedöma den. Men det är inte alls centralt för hans framställning, och det övriga är för mig okontroversiellt.
Före sin installation hävdade Trump att om Danmark har någon rätt till Grönland bör de ge upp den, eftersom USA behöver ön för sin nationella säkerhet. Han tillade att vad han talade om var försvaret av den “fria världen”.
Financial Times rapporterar nu att Trump i ett längre telefonsamtal med Mette Frederiksen insisterat på att han menar allvar i sin beslutsamhet att ta över Grönland. Tidningen förklarar att “Many European officials had hoped his comments about seeking control of Greenland for ‘national security’ reasons were a negotiating ploy to gain more influence over the Nato territory…But the call with Frederiksen has crushed such hopes, deepening the foreign policy crisis between the Nato allies.”
Europeiska högre tjänstemän hävdar att Trump varit “very firm”, “aggressive and confrontational”, att det hela var “horrendous”, “a cold shower”: “Before, it was hard to take it seriously. But I do think it is serious, and potentially very dangerous”; “The intent was very clear. They want it.” Trump “threatened specific measures against Denmark such as targeted tariffs”, och “declined to rule out using military force to take control of the island” (min kursiv).
Eftersom det tydligen inte räcker att Grönland och Kanada tillhör NATO kan man fråga sig om det inte borde anses lika strategiskt nödvändigt att införliva Island och norska Nordkalotten. Utifrån de nordiska och västeuropeiska vasall-ledarnas hittillsvarande agerande i NATO är det litet svårt att se att deras kvarstående personliga aversion mot Trump skulle vara tillräcklig för att hindra dem att logiskt tillmötesgå honom på denna punkt, och från att utmåla dem som ifrågasätter det som Putintroll som sprider dis- och missinformation. De kan ju inte förneka att det (Ryssland!) handlar om den “fria världen”? Atomvärldskriget kräver väl vissa rimliga anpassningar på västsuprematismens Goda Allians’ sida? Kristersson och Kaja Kallas kan säkert hjälpa till att övertyga våra nordiska grannländer om hur viktiga sådana är.
De flesta inom populistnationalismen och populisthögern, och även stora delar av den alltmer vulgariserade vanliga högern, måste ju rimligen vara med på allt detta, att döma av deras allmänna atlanticistiska nit och inte minst deras Trumppanegyrik som nu, efter hans andra presidentinstallation, gått långt över gränsen till det pinsamma och komiska. Det är en tragedi.
Ännu vid början av 80-talet kunde man träffa Peter Flach, som efter att ha anslutit sig till Teosofiska samfundet 1930 ledde Pasadena-grenen i Sverige under ca 40 år, i mycket tillsammans med sin fru Kathinka, på av äldre och övre medelålders djuptänkande damer arrangerade möten i soffgruppen i hörnan längst in vid bortre väggen och fönstren i deras större, takhöga sal med strama pilastrar på första – eller var det möjligen andra – våningen i detta strama, tidigt 20-talsklassicistiska hus vid korsningen Sveavägen-Tegnérgatan, där en jämförelsevis stram bokhylla bl.a. innehöll några titlar av Brunton.
Vikten av stramhet i allt som har med detta samfund att göra.
