Man önskar att man kunde slippa ägna sig så mycket åt allt som sker där ute i “världens” och “historiens” periferi, det som flimrar förbi i de konditionala fenomenens utmarker. Allt detta ytterst sett bara tröstlöst banala, fåfängliga och intiga som man egentligen inte alls är särskilt intresserad av och som inte hör till vad som var ens huvudsakliga område och inriktning.
Men man känner sig tvungen att försöka säga något om det eftersom det hela tiden ändå är så påträngande, eftersom det i så hög grad faktiskt påverkar ens liv i denna förhandenvarande mänskliga livsform. Alla har ett mått av även direkt, specifikt, konkret samhälleligt ansvar, samhällelig plikt, och det går inte att komma förbi att de olika nivåerna – andlighetens, den humanistiska kulturen och filosofin, och samhället/politiken – hänger samman på det bestämda sätt som, filosofiskt klargjort, nödvändigt implicerar ett samhälleligt och politiskt förhållningssätt även från den högsta nivåns position och perspektiv.
I det predikament det ändå kan kännas som hjälper det i alla fall, sparar det tid och energi, att bara återge och eventuellt kort kommentera det bästa och viktigaste man hittar av andras bidrag, bidrag från sådana som verkligen ägnar sitt liv åt detta, i stället för att själv hela tiden formulera egna sådana. Jag försöker mer och mer begränsa mig till detta.
Om Brian Berletics kontinuerligt utvecklade analys stämmer, är, helt enkelt, offrandet och förstörelsen av Europa vad våra regeringar (såväl som våra oppositioner), alla stora media, och nästan alla intellektuella och forskare inom relevanta områden just nu hela tiden arbetar hårt för att förbereda.
Många gör det utan tvekan omedvetet och naivt, andra har tvivel och vet egentligen bättre men vågar inte och är för sin ställning beroende av att inte avvika och gå emot planeringen. Detta är den svenska offentligheten, det svenska etablissemanget. Den offentlighet och det etablissemang som också i stor utsträckning står i tjänst hos den förenade atlanticistiska och sionistiska makten även i det att denna samtidigt, på en annan front, begår folkmord i Gaza och förbereder fortsatt våldsexpansion i regionen.
Vi ska helt enkelt användas och därmed offras och förstöras i vad som kan åstadkommas av krig för atlantväst och dess lilla intressentoligarki. Utan att kunna besegra Ryssland ska vi, efter att ha fortsatt leverera allt vi kan av vapen, ta vid där Ukraina inte längre räcker till, överta och fortsätta dess roll i USA:s strävan att så mycket som möjligt försvaga Ryssland i syfte att ändå på något sätt åvägabringa ett regimskifte som tillåter förnyad kontroll av dess resurser. Detta blir därmed ett led i återställandet av den globala, unipolära hegemoni som det kapitalistiska systemet för sin överlevnad kräver. Alltunder det USA självt går vidare och för samma syftes numera avgörande led organiserar mer av samma slags krig medels vasalloffer - mot Kina.
Hur många höjer längre rösten ens mot risken för kärnvapenkrig? Förvirringen, fegheten, dekadensen, nihilismen och desperationen, i olika proportioner beroende på var på den i detta avseende alltmer irrelevanta höger-vänsterskalan vi fäster uppmärksamheten, gör att allt färre bryr sig om den. Tvärtom tycks det ständigt mediauppiskade hatet få allt fler att, i likhet med de mer explicita kapitalistimperiehökarna i USA, önska ett sådant krig.
Det är en dödspsykos som inte bara avslöjar vidden och djupet av det intellektuella förfall som Sverige och Europa genomgått under det senaste halvseklet, utan även förlusten av mänsklig och allmänkulturell mognad. Den enfaldiga argumentation som sedan länge i grunden tycks vara den enda man förmår prestera är att allt motstånd i världen mot vår Goda Demokrati beror på existensen av personligt Onda Diktatorer och de regimer de skapat.
Åtskillig legitim kritik kan utan tvekan riktas mot länder som Ryssland och Kina. Västkopplade oligarker som önskar en återgång till 90-talets exploateringsmöjligheter har exempelvis fortfarande stort inflytande i Ryssland, och dengismens långtgående kapitalistiska uppöppnande i Kina har möjliggjort att liknande intressenter kunnat och kan verka där. Den ryska populist- och radikalnationalismen har uppvisat grova och frånstötande inslag. Smon i Ukraina borde och kunde ha undvikits. O.s.v. Men den kritik dessa länder i sin tur riktar mot väst är lika legitim, och så därför också det motstånd de p.g.a. den reser.
Här är Berletics senaste uppdatering:
Följande förklarande text åtföljer YouTube-videon:
“The US – far from abandoning Ukraine – is simply implementing its long-announced ‘division of labor’ through which all the costs and consequences of continuing its proxy war with Russia in Ukraine are being shifted entirely onto Europe.
The US will continue directing Ukrainian forces and intelligence agencies as well as ship weapons and provide ISR [Intelligence, Surveillance, Reconnaissance] to carry out strikes both in Ukraine and deep inside Russia while refocusing the rest of its resources on Asia and more specifically, China.
Europe – for its part – is attempting to portray Russia as an existential threat in order to justify the increased costs and possible consequences of taking on a larger role in Washington’s proxy war with Russia.”
På X skriver Berletic utförligare (tyvärr med stor formell bristfällighet) om Europas funktion, under rubriken ‘Europe Prepares to be Next in Washington’s Proxy War with Russia as US Primacy Aims Further Abroad’:
“As I have repeatedly warned – before Trump even won the 2024 election – nothing was going to change – the US always planned to fight Russia to the last Ukrainian – and then possibly to the last European.
And now – after very unconvincing and brief attempts to claim contrary – we are watching the US – with Trump picking up exactly where Biden left off, Europe, and Ukraine prepare to do exactly this.
We are watching the creation of a pretext to prepare Europeans to jump in next feet first into the wood chipper of US proxy war while the US ensures it remains relatively free of any commitment to ‘rescue’ them once the process of being irreversibly fed into it begins.
‘But Europe has no way of winning!’
Neither did Ukraine. That’s the point – you politically capture a nation or group of nations and you can get them to do things no truly sovereign nation would ever agree to do.
Meanwhile, the US is transforming its own military to wage a war of encirclement and containment against China – and not directly as many people imagine – but in the same sort of way it is fighting Russia – at the expense of politically-captured nations whose leadership serves Washington at the expense of their own people’s future and even existence.
In addition to Japan, the Philippines, and South Korea, Nepal has just been added to the list with many more nations across Asia facing potential regime change and political capture by the US.
There are also the brewing wars with Venezuela in the Western hemisphere – a Russian/Chinese-friendly nation, and also the continued war being waged on Iran only temporarily paused.
Win or lose – this global campaign of shocking, terrorizing, and mass-murdering its way back to global power by the US is and will continue to set humanity back years, decades – perhaps even further if people don’t wake up to the reality of what is happening – no matter how unpleasant it is to admit – and start working together to stop it.”
- 2 okt.
En av de bättre av Lindboms sena böcker.
Lindbom berättar inte hela historien om den västerländska modernismen (och moderniteten). Men han berättar de viktiga delar av den som borgerliga liberaler och marxistiska socialister inte förstår, och inte heller radikalnationalister och fascister. Nej inte ens vanliga högerborgerliga konservativa. Det är därför han måste läsas.
- 27 sep.
Jag talar på det s.k. Ljunglöfska slottet i Blackeberg i slutet av augusti till drygt 30 av de närmaste under mammas informella borgerliga ceremoni och minnesstund:
Tack till kusin Henrik för bilden.
