- 19 maj
“Over the past 10 years alone, capitalism has killed more people than even the highest estimates attributed to Communism.
This estimate of 119 million people doesn’t even include wars started by capitalists.
Shut down the fraudulent @VoCommunism!”
Se kanske delvis även exempelvis Le livre noir du capitalisme, en nu dock gammal spegelbild av Le livre noir du communisme. Mer precisa – och aktuella – siffror finns.
När det gäller @VoCommunism måste framhållas hur väsentligt Solzjenitsyns och Conquests roman- och allmänna propagandasiffror för offren modifierats av nyare forskning – av historierevisionism av den normala vetenskapliga typ som västregeringar idag av politiska skäl förbjuder eller vill förbjuda.
Claes Ryn återvänder till SvD med en viktig artikel om presidentmaktens ickekonstitutionella utvidgning och stärkande i USA, med rubriken ‘Var försiktig med vad du önskar’. Den motsvarar en annan, nyligen publicerad i The Hill (jag tror ursprungliga rubriken där var ‘Be careful what you wish for, liberals – you might just get Donald Trump’, d.v.s. lik SvD:s).
Ryn upprepar en huvudtes i sin första i USA publicerade bok, Democracy and the Ethical Life (1978). Ryn utgår från att den starka presidentmakten bärs fram av liberaler, vänstern och allmänt “progressiva” krafter, medan instanserna i det konstitutionella systemts checks and balances är en “konservativ” kraft i betydelsen representerande den högre etiska orienteringen.
Som jag påpekade redan under Trumps första presidentperiod uppkommer emellertid frågan hur situationen ska förstås när förhållandet är det omvända: när kongressen och högsta domstolen, och hela det politiska etablissemanget, domineras av i problematisk mening liberala krafter, inklusive neokonservativa, och det i stället på åtminstone vissa centrala områden är den starka presidentmaktens företrädare som, oaktat sin formella radikalism, i substans står för de modererande, mer konservativa värderingarna.
Vår tids populistnationalism gör frågan aktuell på ett sätt den inte var på 1970-talet – väl dock med visst undantag för Nixon, som Ryn nämner men inte i detta perspektiv. Det allmänna och äldre fenomenet bonapartismen kunde förtjäna att beröras mer i detta sammanhang, som del av Revolutionens paradigmatiska historiska utvecklingskurva, och med dess dubbla politiska innebörd och potential.
Tilläggas kan förstås även, som jag också diskuterat i några av mina texter om Ryns tänkande, att kravet på Konstitution ju en gång var den liberala Revolutionens stora fältrop, mot den absoluta furstemakten. Ryns konservatism, som bygger på en viss filosofisk uttolkning av den konstitutionella andan snarare än den exakta formuleringen av en bestämd existerande konstitution, är primärt en “sann liberalism” i Babbitts mening.
