Jan Olof Bengtsson

Spirituality ǀ Arts & Humanities ǀ Europe

Live, not clear when or where. From the Genesis album The Lamb Lies Down on Broadway (1974). Hackett also plays the guitar solo of Firth of Fifth from Selling England by the Pound (1973).


Liksom vintern och våren 2014 under Maidandemonstrationerna, som med USA:s och fascisternas hjälp ledde till den våldsamma statskuppen och inbördeskriget i Ukraina, samlar jag på Twitter sedan flera månader bland mycket annat de bästa artiklarna jag hittar om Ukraina och Ryssland i det större världspolitiska sammanhanget. Där finns hundratals.


De flesta som har något väsentligt och substantiellt att säga med relevans för den allmänna politiska linje av en ny typ av europeisk socialkonservatism som jag tentativt försökt förespråka, är naturligt nog de som skriver antingen från ett paleo- och traditionellt-konservativt perspektiv eller från ett socialistiskt.


Det är, föreslår jag, nödvändigt att i större utsträckning höra dessa kvalificerade röster i den svenska debatt som med sådan extrem ensidighet präglas av den atlanticistiska propagandan och därmed, i ett europeiskt sammanhang, blir alltmer provinsiell, ytlig och inskränkt. P.g.a. den starka svenska kulturella amerikanismen är de många dissidenter som finns i USA – ett land som ju i sig på intet sätt är reducerbart till vad vi kallar atlanticismen – inte minst viktiga.


Jag tillägger förstås också egna kommentarer.


Nej till NATO. Stoppa kriget.

Så här lät det, och såg det ut, i Peking 2018 vid firandet av 200-årsdagen av Marx’ födelse:

Behovet av en ny, verklig, multipolär internationalism blir i dagens värld alltmer akut. Behovet av en högre kosmopolitism, med förståelse för den nationella och civilisationsmässiga mångfalden. Av en kvalificerad universalism, uppfattad i termer av den andliga traditionalismen och den värdecentrerade historicismen. Av ett begrepp om mänskligheten, så förstådd, definierad i sådana termer. Naturligtvis finns det olika slags internationalism, men den så kallade proletära internationalism, som socialismens sång Internationalen uttrycker, är ett av dem. Den har förstås sina ensidigheter. Marxismen är givetvis inget färdigt, slutgiltigt, ofelbart system. Men den rymmer åtminstone, som Tage Lindbom fortsatte hävda även efter sin omprövning på 50-talet, då han insåg dess allmänna fel, viktiga delsanningar. Hegelianismen har, skrev han på 80-talet, “fäst uppmärksamheten på de andliga krafterna i de historiska processerna” (på annat håll reflekterade han, på ett sätt som äger relevans också för den värdecentrerade historicismen, också över hur hegelianismens dialektik kanske skulle ha kunnat vidareutvecklas och modifieras i riktning bort från sin slutna, sekulära immanentism och mot den andliga traditionalismens mot transcendensen öppna platonska dialektik). Och “marxismen har i sin tur givit en tolkning, som kastat ett betydelsefullt ljus över de ekonomiska och sociala krafterna, över intressestriderna och de kollektiva antagonismernas betydelse i det historiska skeendet”. Vad är det vi ser här i Peking? Det måste, vid det här laget, sägas vara bland annat en form av konservatism, en konservatism av det historicistiska slaget. En form av traditionalism. Av historisk kontinuitet. Och även en påfallande gemenskap med ett gårdagens väst. Kina är inte slutet i någon exklusivt kinesisk, historisk och kulturell identitet, utan hyllar, samtidigt som det förnyar sitt eget konfucianska och övriga arv, en tysk filosof genom att sjunga en fransk sång – som båda i sin tur också programmatiskt höjer sig över det blott nationella. På samma sätt har Europa och väst, när de varit som bäst, kunnat präglas av en selektiv och anpassad assimilation av andra kulturers idéer och värden som universella. Vi tillhör en gemensam mänsklighet, om än inte i den abstrakta liberala rationalismens mening. Som Lindbom skulle ha betonat ser vi här i Peking inte minst en ordning. Dagens Kina ska verkligen inte idealiseras och romantiseras. Givet modernitetens realitet utgör också liberalismen ett oborttänkbart historiskt arv – och långt större i väst än i Kina – som även det äger sina bestående delsanningar, och som väst gör rätt i att försöka förvalta, även om det gör det på ett problematiskt och ohistoriskt sätt. Långt utöver bucharinistiska eftergifter och modifikationer och en legitim, begränsad marknadssfär med mindre aktörer har ju globalkapitalismen alltsedan Deng och under hela nyliberalismens epok haft stort inflytande även i Kina. Men i åtminstone några avseenden skiljer sig Kina troligen fördelaktigt från den monstruösa pluto- och oligokrati och det denna åtföljande moraliska, värdemässiga och kulturella kaos och förfall som i så mycket präglat väst efter nyliberalismens och postmodernismens härjningar. Åtminstone dess officiella retoriks vision av en värld av fredligt samarbete till ömsesidig fördel är mer attraktiv än atlanticismens rådande våldsordning förlängd som ett historiens slut. Framför allt är Kina inte ett land som bör bekämpas genom ett hela mänskligheten hotande atomvärldskrig, på vars förberedelse västkapitalismens militärindustriella komplex profiterar. Denna västkapitalism med sin liberaldemokratiska ideologi är, som monopolistisk-globalistisk imperialism, dagens andra, huvudsakliga slag av internationalism. Det är en falsk internationalism. Eller snarare en transnationalism, en supranationalism, ja en postnationalism, och just därför falsk. Globaliseringen är i flera avseenden ofrånkomlig, en del av modernitetens allmänna villkor, såsom skilda från modernismen. Och den behöver i dessa avseenden inte vara något negativt. Folk och kulturer kommer oundvikligen fortsätta mötas och blandas. Men den västkapitalistiska kulturella uniformisering vi länge sett är en annan sak. Till skillnad från socialismen, som kan vara konservativ och kan värna nationell och civilisatorisk variation, saknar den både teoretisk förståelse och praktisk förmåga för upprätthållandet av den dialektiska enheten av universalitet och partikularitet. Styrd av sina irrationella och anarkiska intressen har den systematiskt och automatiskt underminerat och förstört nationella och kulturella värden. Högerkonservativa och liberalkonservativa tänkare för en ojämn kamp mot dessa intressens - och kapitalismens utvecklingslagars - verklighet i sin åtminstone historiskt ofta sympatiska strävan att tämja kapitalismen och skapa ett humant och civiliserat marknadssamhälle. Ett verklighetsfrämmande idylleri blir oftast resultatet. I värsta fall blir det, så som även kan vara fallet med det åtföljande försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, till den grad ideologisk propaganda att det i verkligheten inte ens är i god tro. Det är uppenbart hur storkapitalet idag har lyckats legitimera sin krigsimperialism inför progressiva i hela världen genom en wokeismens fasad. Nyliberalismens årtionden har i verkligheten inneburit en förlust av en trovärdig och hållbar internationalistisk ideologi. I grunden är västkapitalismen som system nihilistisk, och den tvekar därför endast skenbart paradoxalt fortfarande inte att trots den demokratistiska fasaden vid behov, när den uppfattar sig som verkligt hotad och utmanad, ta hjälp av radikalnationalismen och fascismen för sitt försvar. Det behöver inte ens vara socialism av kinesiskt eller annat slag som dessa mobiliseras mot, det räcker med starka regeringar som helt enkelt inte låter pluto- och oligokraterna styra som de vill. EU har nyligen skrivit om andra världskrigets historia i linje med detta ideologiska och politiska behov, och än mer tycks detta ske i Polen och Baltikum. Efter Maidanprotesterna 2013-14, som med USA:s och fascisternas hjälp utvecklades till en statskupp, infördes förbud mot att sjunga Internationalen i Ukraina.

Bengtsson.jpg

Jan Olof Bengtsson

DPhil (Oxon)

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."

Ramana Maharshi