Jag avslutar här mitt svar på Christoffer Dulnys två avsnitt av podden Vita Pillret 2021 som kritiskt tog upp mig och mina inlägg i debatten med Daniel Friberg om alternativhögern det året – avsnitt som min uppmärksamhet först förra året fästes på. Utöver denna del omfattar svaret inläggen ‘Återupprätta alternativhögern’ och ‘Firma Friberg & Dulny, 1’. Poddsamtalen citeras in extenso men uppdelade i små stycken som bemöts var för sig. Vi kommer här in mitt i Dulnys andra avsnitt.
Friberg:
“Sen kan man tycka vad man vill om höger och vänster och det nya tredje som Jan Olof föredrar, men man får titta på det realpolitiskt och realistiskt överlag och det gör inte han.”
Friberg försöker legitimera sitt höger-varumärke i termer av realism. Vad han säger är helt enkelt att det inte finns någon annan politiskt möjlig väg, någon annan möjlig politik, än högerns. D.v.s. man får definitivt inte tycka vad man vill om höger och vänster. Högeridentifikationen är nödvändig, och den innebär alltså inte bara att man använder samma självbeteckning som den vanliga, icke-riktiga högern, utan även att man också delar gemensamma, problematiska högerpositioner med den.
Rubriken på Fribergs första inlägg i vad som blev debatten efter att Ehn publicerade ‘Alternativhögerns öde’ var: “Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ”. Vad han menar är att mitt argument att althögern misslyckades p.g.a. dess högeridentifikation var felaktigt, att det inte behövs något alternativ till högern. Men det kan inte hjälpas att hans dåliga bevisföring ifråga om förefintligheten av en av honom representerad, från den vanliga högern tillräckligt skild höger i stället gör att rubriken oavsiktligt bekräftar min analys genom att accentuera avvecklingen av varumärket alternativhöger, återgången till att bara använda det allmänna varumärket höger.
Dulny:
“Precis, man kan problematisera ganska många begrepp, själva begreppet nationalism, nationalstat, vad är det jo det är en liberal skapelse, det var deras alternativ till monarki feodalism och sådant, och det går att problematisera det begreppet och det går att problematisera att nationalism inte är en ideologi egentligen, det är bara en väldigt grundläggande ska vi säga teknisk konstruktion, en grupp människor inom ett begränsat område kallas för nationalism är ganska innehållslöst.”
I det tänkande som är nödvändigt för god ideologi och politik krävs just sådan problematisering av begrepp, kritisk belysning, dikotomisering, urskiljande av olika definitioner och betydelsenyanser o.s.v. Det finns inget realpolitiskt och och realistiskt “tittande” på “det” som, hur nödvändiga realpolitik och realism än också är, gör detta överflödigt. Utan det finns inget verkligt seende.
“Det är ingenting jag i första hand identifierar mig som. Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag beskriva mig som radikal för det passar min personlighet bättre o.s.v. Så det går ju att vrida och vända på många stenar och Jan Olof Bengtsson är en sån person som är besatt av definitioner, han tror att definitioner han sätter definitionen före människan och jag tror vi gör lite det omvända, och du beskrev ju väldigt träffande här hur han agerar som nån slags produktrecensent från Amazon eller på Amazon snarare.”
Här flyr Dulny, för att slippa undan mitt vändande på hans stenar, in i ren irrationalism. Att han inte i första hand identifierar sig som nationalist ligger förstås i linje med mycket av Motpols och Arktos viktigare budskap, med det som skiljer dem och de traditioner de bygger på från den vanliga populist- och radikalnationalismen. Likafullt hör inte bara kundkretsen till helt övervägande del till de senares sfär, utan dessa publikationer själva stöder, när det blir fråga om partipolitik och partipolitiska sakfrågor, uteslutande dess partier, och chefsideologen i den svenska divisionen, Andersen, skriver ofta som om han vore en företrädare för den.
Men att bara beskriva sig som “radikal”, och för att det passar hans personlighet bättre? Att sätta “människan före definitionen”? Detta betyder ingenting i politiska eller ideologiska termer, och det finns verkligen inte något realistiskt i det.
Och vad har frågan om definitioner att göra med produktrecensioner? Eftersom firman vill marknadsföra och sälja sina produkter, nu under det modifierade varunamnet där ordet alternativ släppts och bara höger finns kvar, så vore det väl i och för sig i högsta grad på sin plats med just en produktrecensent? I själva verket önskar väl firman just (positiva) produktrecensioner med endast ett konsumentperspektiv – inte engagerade, politiska recensioner som vänder på stenar, går bortom ytan, analyserar och ställer obekväma frågor om vad det är som i själva verket kolporteras och vilka intressen det tjänar.
Friberg:
“Jo precis för det är den karaktären hans artiklar har, han ser på saker och ting ur ett rent ur ett strikt konsumentperspektiv, han är ju också i slutändan en konsument och inte en aktör, det tror jag att alla håller med om, och det är så han förhåller sig när han recenserar Identitär Idé. Där är det fullt naturligt givetvis, men det kanske är mindre naturligt att ha ett konsumentperspektiv när han recenserar alternativhögern eller politiska begrepp i största allmänhet, och han precis som du nyss nämnde här så har han liksom en övertro på etiketters betydelse, på politiska definitioners betydelse för olika rörelsers framgång. Man får intrycket att om rörelsen bara kan hitta den perfekta etiketten vad man ska kalla sig, då är segern vunnen, då är det klappat och klart.”
Det är svårt att veta var man ska börja ta sig an denna förvirrade gröt, där allt är gripet ur luften. Jag har i snart 15 år försökt agera för att utveckla, modifiera och i ett större och annorlunda sammanhang inordna några av de idéer bl.a. Motpol, Identitär Idé, Arktos, och, i dess början, alternativhögern stod för. Eller, som det nu visar sig att det snarare bör beskrivas: marknadsförde. Som politisk aktör anser jag självklart att politiska definitioner är avgörande, och de är det för långt mer än rörelsers framgång. För att inte tala om firmors. De är något helt annat än varumärkesetiketter.
“Sen om vi bara liksom lämnar höger och vänster bakom oss börjar kalla oss för det nya tredje, eller varför inte tredje positionen som har nån sorts tradition åtminstone, vilket Jan Olofs post-paleokonservatism inte har. Men det är inte så det fungerar.”
Ännu en gång visar det sig att Friberg inte läser mina inlägg och inte förstår vad jag säger. Termen “det nya tredje”, som jag upptog från gamla SDU i Stockholm och senare hoppades skulle bli central för AfS, betecknar i sig inte en positionering i förhållande till höger och vänster, utan ett kronologiskt stadium i SD:s utveckling. Det nya tredje var vad jag hävdade borde följa på “det gamla första” (den radikalnationalistiska sunkbunkern) och “det gamla – eller halvgamla – andra” (den “liberala” anpassningen till etablissemanget). Det handlade lika mycket om en förändring av partikulturen som om den allmänna ideologiska och politiska utvecklingen.
När det gäller det senare har för mig skillnaden gentemot den s.k. tredje positionen och dess tradition, d.v.s. neofascismen och dess faktiska förhållande till sunkbunkern, alltid varit avgörande.
“Det ursäkta ordvalet men det är ett efterblivet, väldigt oinsatt, väldigt obildat sätt att se på saker och ting. Det indikerar att man liksom inte har någon kontakt med verkligheten riktigt, och det kommer säkert förolämpa Jan Olof för jag vet att han kommer lyssna på det här programmet när han hör mina hårda ord, men det får han ta, han får skärpa till sig.”
Den Bildade Friberg har alltså just beskrivit ett högst märkligt förhållningssätt som han helt och hållet själv hittat på. Hans hårda ord passar uteslutande för den primitiva men marknadsanpassade irrationalism hans och Dulnys påstådda realism representerar.
Dulny:
“Han skriver kul om poddar att det är så här djup esoterisk kunskap om rörelser som man endast kan tillägna sig genom att lyssna på poddar. Han beskriver det som nästan så här magiskt man kan tycka saker som inte är publicerade på ens blogg när han ska prata lite om VP där bland annat och så vidare, får se om han lyckas tillägna sig det då.”
Fullständigt obegriplig troglogröt. Går inte att besvara.
“Vad mer kan man dra av alltså vi har ju hans svar då på din replik och det var ju bland det mest hopplösa jag någonsin har läst även från Jan Olof Bengtsson, jag förstår inte vad han vill säga här.”
Nej, jag har liksom kunnat konstatera det: Dulny förstår inte.
Friberg:
“Fascism är ett ord han vill säga väldigt ofta.”
När jag talar om fascism vill jag självklart säga ordet fascism.
“Det förekommer 34 gånger i i den tolv sidor långa artikeln. Jag klistrade faktiskt in den i ett Worddokument för att kolla, det är en mindre bok han har skrivit där.”
Om artikeln är tolv sidor är 34 gånger inte mycket. “Sida” är en i sig nästan till oanvändbarhet gränsande inexakt enhet för att beskriva texters längd, och Worddokument i sig gör den inte mer exakt. Men att uppfatta min artikel som lång som en bok, och kritisera den på denna grund, är sant hopplöst.
Dulny:
“Jag det kanske är mer relevant att gå in på din avslutande artikel då, ‘Ställningskriget’, för där försöker du ju summera vad det är han har försökt säga innan där.”
Nej, det försöker han verkligen inte. “Avslutande artikel”: jag tilläts alltså inte svara på den i en slutreplik på Motpol, fastän jag p.g.a. Ehns publicering inlett debatten där.
“Och det är återigen har det är ju då träffande exempel om att han lever i ett universum utan motståndare där definitioner svävar omkring utan att ha någon slags värdeomdöme typ.”
Det finns inget tänkande här, ingen förståelse, de menar knappast någonting utan pratar bara på utifrån ett instinktivt behov att försvara sig och slå ifrån sig, i stället för att ta till sig vad jag säger och seriöst diskutera ämnet. Jag saknar verkligen inte politiska motståndare som bekämpat mig. Och jag bekämpar i min tur agonistiskt i egenskap av aktör väl definierade motståndare, inte minst utifrån tydliga värdeomdömen. Det är bara det att min verksamhets- och inflytelsesfär av flera skäl - dels just motståndet, dels att politiken i verkligheten inte alls är mitt huvudsakliga område - är ytterst begränsad. Och att motståndarna inte alltid är desamma som Fribergs. I den här debatten är det rentav han själv och Dulny som framträder som sådana.
“Du kollade säkert inte på partiledardebatten men det blev en stor diskussion om begreppet blåbrun.”
Friberg:
“Just det.”
Dulny:
“Begrepp som vänsterliberalerna lanserat om M och SD då, och sedermera har det plockats upp av Språkrådet, och då använder vänstern Språkrådets nyordslista från 2014 som ett argument för att legitimera ordet, när det egentligen bara är så att Språkrådet har noterat en trend och plockat upp, och så blir det du vet den här cirkel frems essem som Expo sysslar med. Expo, Totalförsvaret och andra, MSB, hittar på olika ord som sen snurrar och sen refererar man till varandra i den här världen.”
Man kan och bör förvisso diskutera tillämpningen av ordet blåbrun, men det finns ingenting problematiskt med det i sig. Det betecknar bara en viss relation mellan eller förening av den vanliga, borgerliga högern och den nazistiska fascismen.
Friberg:
“Och där har vi ju typexempel på hur det metapolitiska ställningskriget fungerar och behovet av att ha en egen begreppsapparat i stället för att använda motståndarens begreppsapparat, vilket då jag hävdar att Jan Olof gör när han använder ord som fascism.”
Ja, det är ofta viktigt att uppställa en egen begreppsapparat när motståndarens är felaktig och missbrukad. Men vad Friberg gör här att han driver detta in absurdum. Vad Fribergs version av metapolitik handlar om är alltså bl.a. att förneka giltigheten av och få bort t.o.m. begreppet fascism. Det håller helt enkelt inte.
Vad som implicit utsägs här är att den egna begreppsapparat som bör ersätta bl.a. dessa begrepp ska uttrycka en åtskillnad av det av Friberg bejakade blå, den allmänna höger som han menar kan omfatta även hans “riktiga”, f.d. alternativa, och det därmed förment oförenliga bruna, fascismen (och begreppsapparaten ska även i viss mån visa att detta senare i verkligheten är något annat än vad fienderna säger). Det är när detta drivs så långt som Friberg vill göra som det leder till hans karaktäristiska blånekande ifråga om de fascistiska inslagen i hans typ av höger.
Jag anser att detta är ett barnsligt förhållningssätt. Friberg tror att vad jag skriver är ett uttryck för konventionell politisk korrekthet, ett enkelt förfasande över rasism, diktatur o.s.v. Han förstår inte de verkliga orsakerna till att jag talar om fascism och vad det är jag menar är problematiskt med fascismen. Han känner bara till den vanliga åsiktskorridoren, pseudovänsterns och liberalernas ytliga standarddiskurs, som vanliga opinionsjournalister är satta eller av egen inställsam, karriärbefrämjande tjänstvillighet har satt sig själva att upprätthålla. Han förstår inte och kan inte hantera andra kritiker, utan reagerar mot dem på samma sätt.
“Han kallar mitt bokförlag och dess författare för generisk fascism”
Jag säger att det finns betydande inslag av generisk fascism där.
“som är ett jätteoseriöst begrepp som har lanserats av vänsterpolitiska aktivistforskare helt enkelt”
“som är typ Henrik Arnstad fast med 80 punkter höger IQ kanske och lite finare titlar, men om man tittar på dom här Roger Griffin och övriga så kallade fascismforskare så är det ju väldigt uppenbart att de har en politisk agenda med sin forskning,”
Det här är en märklig och orättvis beskrivning av Griffin. Han säger mycket om fascismen som inte alls gör detta uppenbart.
“och deras begrepp som man populariserar som generisk fascism”
Det är inte någon popularisering, och det kan inte begränsas till “vänsterpolitiska aktivistforskare”, “så kallade” fascismforskare med politisk agenda.
“är liksom inget seriöst vedertaget vetenskapligt begrepp som det råder någon konsensus kring,”
Det finns förvisso de som inte godtar det. Och det finns olika definitioner av det, olika förståelse av vad som utgör det generiska, även sådana som i hög grad strider mot min egen. Alla system eller regimer som kan betecknas som fascistiska uppvisar givetvis viktiga skillnader och särdrag vid sidan av det gemensamma, men även det senare uppfattas på dramatiskt olika sätt. Vissa begränsar den generiska fascismen till den italienska och andra, främst sydeuropeiska regimer och rörelser befryndade med denna, och med flytande gräns mot blott auktoritära, inte minst klerikala former; nazismen och dess avläggare blir med denna klassifikation sui generis p.g.a. de många särdrag som tillsammans konstituerar dess unika radikalism.
Begreppet liknar en webersk idealtyp. Flera forskare laborerar med ett “fascistiskt minimum”. Vissa system befinner sig närmare, andra är mer marginella i förhållande till de mer eller mindre omfattande bestämningar som uppfattas som definierande. Hos en del är de primära, centrala och djupgående, hos andra mer sekundära, perifera och ytliga. Några uppvisar fler av dem, andra färre.
Men formellt accepteras och används begreppet generisk fascism eller begrepp om en generisk fascism av de flesta ledande forskare, som (utöver och före Griffin) Nolte, Gregor, Payne, Sternhell och Paxton. Förståelsen av vad som utgör det generiska har från mitt perspektiv naturligt nog försvagats under den nyliberala eran, och det är tydligt även hos Griffin. Högerpolitiska aktivistforskare har med sina tolkningar sökt fördunkla väsentliga moment i genericiteten och lyfta fram annat; i vissa avseenden inleddes den här processen redan med det kalla kriget. Detta är ett stort och komplext ämne som kräver en bok och mer. Men det innebär absolut inte att begreppet generisk fascism inte är seriöst.
“utan det här är snarare ideologiska verktyg som politiska och mediala aktörer sedan använder för att stigmatisera invandringskritiker, konservativa och meningsmotståndare i största allmänhet. Och därför är det väldigt oansvarigt att använda dessa begrepp som kommer från fiendesidan i stället för att använda och vidareutveckla vår egen begreppsapparat.”
Nej, man kan inte förkasta den wissenschaftliga termen generisk fascism, och bara fascism, för att politiska och mediala aktörer missbrukar den (vilket de förvisso gör). Andra sådana aktörer använder resultaten från högerforskarna med politisk agenda. Syftet med det länge använda begreppet som sådant är inte att det ska vara vara ett ideologiskt verktyg för Fribergs fiender.
Termen fascism kan visserligen sägas vara arbiträr och i sin bildlighet framstå som mindre precis än andra oprecisa moderna ideologiska termer. Men vad jag talar om är begreppet sådant det utvecklats, definierats och generaliserats i den politisk-wissenschaftliga diskussionen. Det kan inte undvaras. Friberg är en medial aktör som producerar egna ideologiska verktyg.
Som jag flera gånger påpekat används termen generisk fascism även av fascister, som i Sverige Magnus Söderman som – liksom f.ö. även de andra i Det Fria Sverige – har en bättre förståelse av fascismen än Friberg & Dulny.
“Jag menar detta var ju detta är grundläggande i Gramscis teorier till exempel.”
Den generisk-fascistiska användningen av den av fascisterna fängslade kommunistledaren Gramscis teorier blir ibland litet komisk.
“Och även den franska nya högern redan på 70-talet insåg ju detta och började dekonstruera fiendens begreppsapparat och bygga sin egen, och detta är ju saker som Jan Olof borde känna till. Det känns som att han på något sätt inte har läst de mest centrala verken för våra idéströmningar. Jag får intrycket att han har läst ganska få böcker från Arktos överhuvudtaget när jag läser hans artiklar.”
Som jag tidigare nämnt: när Patrik Ehn först ville återpublicera artiklar av mig på Motpol tillhandahöll jag en kort beskrivning av mig själv. Jag förklarar där att jag, när det gäller den nya högern, är intresserad av en “av kritisk urskillning präglad dialog”. D.v.s., jag tillhör själv inte den nya högern och delar inte i allo dess uppfattning om sin egen och sina fienders begreppsapparat. Jag tog fasta på Motpols förklaring att deras skribenter “kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Nu klagar Friberg över att jag gör just det.
Dulny:
“Ja, han skulle ju kunna läsa den boken vi pratar om härnäst i alla fall. Det får ju sägas att de har ju en mer, även om de är antifascismforskare nästan rakt igenom så har de en mer nyanserd bild.”
Friberg & Dulny vänder sig ju mot själva användningen av termen fascism i diskussionen av althögern och dem själva. Men den används ju också av “antifascismforskarna”, och gör i sig på intet sätt diskussionen mindre nyanserad. Dulny lyder själv, på sitt sätt, under åsiktskorridorens onyanserade svart-vita, eller brun-vita, paradigm. Det finns otaliga nyanser inte bara av brunt i sig, utan i blandningarna av brunt och andra färger. Inte minst blått.
"Men jag vill också komma till försvar för Arnstad här, allt han har sagt är ju inte dåligt [Arnstad-dropp], det finns en del poänger i det han säger.”
Jaha. Det vore det ju intressant att höra mer om från Dulny just här.
Herr D:
“Och som du mycket riktigt påpekar också Daniel så hade ju säkert han också blivit kallad för någon slags generisk fascist av de här forskarna när det visar sig vilka han debatterar med på nätet och så vidare.”
Friberg:
“Ja och vilka idéer han överhuvudtaget intresserar sig för.”
Herr D:
"Ja, paleokonservatismen är ju med i den här boken som vi ska om sen också och de hävdar ju att det är gränsar till fascismen också däri så att ja.”
Ja? Jag har ju redan för länge sedan hänförts till neofascisterna och antisemiterna av Expo, DN och en rad andra. Och jag diskuterar ju verkligen med generiska fascister. Jag har ingen politisk-korrekt bacillskräck i detta avseende, och anser att det är önskvärt och nödvändigt att göra detta om man gör det på rätt sätt, d.v.s. på mitt sätt och för mina syften. Jag har ju länkat till amerikanska nätplatser och tidskrifter som av vitpillrarnas fiender anses rasistiska o.s.v., som VDare, Occidental Quarterly, Occidental Observer, American Free Press, American Renaissance och, här inte minst viktigt, den ursprungliga nättidskriften med namnet Alternative Right. Jag har sagt att det finns (självklart inte enbart men också) bra innehåll i dem, innehåll som motsvarar mina egna åsikter. Flera gånger har jag även i kritiska termer diskuterat inte bara Expo utan också amerikanska ADL.
I Motpol- och Identitär Idé-kretsarna har jag förespråkat en ny, fördjupad diskussion av fascismen, en diskussion som kunde bidra till övervinnandet av vad jag kallat “fascismbarriären”. I bloggen har jag debatterat med exempelvis DFS:s Dan Eriksson och NMR:s Martin Saxlind (vilken senare förstod betydligt mer av mina inlägg i althögerdebatten än Friberg). Men vitpillrarna förstår inte min hållning eftersom de är för tröga och inskränkta.
Dulny:
“Paleodieten framför paleokonservatismen om jag ska vara helt ärlig. Ingenting emot det, men en sak som fick mig att skratta rakt ut det är att denne Jan Olof Bengtsson bortsett allt annat han har skrivit så kommer det fram att han verkligen har lite [“smutsig byk”-dropp], och det är att han har baktalat dig och Motpol på Flashback redan 2018.”
Jag har inte baktalat dem och det finns ingenting smutsigt.
Friberg:
“Just det, jo det var en läsare som skrev till mig på Facebook och postade en länk till ett gammalt inlägg i en tråd på Flashback som heter Skvaller om Jan Olof Bengtsson. Jag tror det är några gamla SD-kolleger till honom som har startat den tråden.”
Ja, SD- och AfS-kolleger.
Herr D:
“Nu kommer nyheter.”
Dulny:
“Där han själv är mest aktiv också vilket är hysteriskt.”
Verkligen inte mest aktiv, men i någon mån aktiv. Varför är det “hysteriskt”? Jag har skrivit i flera Flashbacktrådar, och Flashback har rentav varit ett ganska centralt tema även i mina blogginlägg. Jag har debatterat med Flashback-skribenter både på Flashback och i bloggen.
Friberg:
“Ja exakt, han håller tråden vid liv liksom genom att posta sina inlägg. Men precis han”
Dulny:
“Han är desperat att hålla sin egen skvallertråd på Flashback vid liv, den känslan fåem. Ska jag läsa, jag har det inlägget här om inte du hittar det nu.”
Desperat att hålla tråden vid liv? Obegripligt. Man borde väl tvärtom tro att den som bemötte en sådan tråd om sig själv vore desperat att avliva den. Men inte heller det gäller för mig.
Liksom flera tidigare trådar med inlägg om mig är den här aktuella politiskt viktig, på det sätt som framgår även av alla mina tidigare bemötanden av dessa människor som tror att jag inte vet vilka de är. Jag har försökt lyfta fram och visa upp de här trådarna, eftersom de är så betydelsefulla för förståelsen av vilken typ av rörelse inte bara radikalnationalismen utan hela populistnationalismen i verkligheten till alltför stor del är, vilken typ av människor och åsikter det är som bär upp den, vilka krafter det är som dess ledande politiker utnyttjar och bygger sin ställning på – och vad som därmed måste förändras. (Både i den här aktuella och tidigare trådar var också Flashbacks moderatorer, även på den högsta nivån, starkt engagerade mot mig: de ingrep både genom att ta bort inlägg av mig och inlägg från andra som försvarade och var positiva gentemot mig.) Det var en stor besvikelse när jag vid början av 10-talet, efter att under flera år ha studerat litteraturen om den svenska nationalismen och först ha upptäckt Flashback genom en tråd om mig som i början var ytterst positiv, insåg det genom just detta forum. Det är samma krafter som i hög grad utgör näsfirman Friberg & Dulnys marknad och kundkrets.
Friberg:
“Mm, gärna.”
Dulny:
“Jag vill börja med naturligtvis läsa upp ditt svar, för du gick in i kommentarsfälten här och skrev, det här är hysteriskt, eller ni får lyssna på själva, Friberg då skriver bland annat att ‘Här har vi varit hyggliga och välkomnande och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte. Och vad gör det dig i sådana fall till, en nazistkollaboratör?’ Och då har han suttit där och skrivit bl.a. om Motpol att han misstänker att de egentligen är nazister.”
Jag har redan utförligt och med alla detaljer förklarat vad det här handlade om.
Till stor del hade vi att göra med Fribergs oförmåga att förstå stilens dimension. Och Dulny saknar den subtilitet som nu skulle möjliggjort en liten misstanke att det kanske kunde vara så att Friberg har fel, att han och därmed nu också han själv missförstått något. Han trogglar bara som vanligt i sin okontrollerat spontana vulgaritet ut sin upplevelse utan några som helst självbevarelsens spärrar.
Friberg:
“Ja det är nog första gången som vi blir kallade det. Inte ens Mattias Karlsson eller Expo har gått så långt mig veterligen, och vi får ju en mycket mer respektfull behandling hos alla dessa vänsterakademiker som skriver om oss i till exempel den här senaste boken än vad vi får från en presumtiv meningsfrände på något sätt i något avseende, Jan Olof Bengtsson, som mest bara kallar oss för fascister och nu då nazister uppenbarligen.”
Jag har inte tittat närmare på dessa akademiker, men det är oklart i vilken mening de är vänster om de verkligen med Friberg helt förkastar begreppet generisk fascism. På vilket sätt jag är och inte är Fribergs meningsfrände framgår tydligt av författarrutan om mig på Motpol.
Dulny:
"Ja alltså jag är inte omnämnd i den här då inte ens i en fotnot den här gången och så, men vad var det i Totalförsvarets rapport där jag omnämns 64 gånger vilket är dubbelt så många gånger som du omnämns i den där boken Daniel, jag bara tänkte på det, men inte ens inte ens där omnämns jag som nazist, jag har faktiskt aldrig omnämnts som nazist i någon ‘seriös publikation’ vad jag vet och så så att”
Näs-Dulny och Friberg räknade ju helt explicit och programmatiskt nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen som en del av Nordisk Alternativhöger, för knulls skull. Dulny medverkar i deras radiosändningar, och gjorde – väl ungefär vid tiden för denna VP-sändning – en lång poddserie om Hitlers Mein Kampf tillsammans med en av deras medlemmar.
Att de kallar mina formuleringar för fräckt, nesligt förtal visar bara hur löjliga de är. Om jag kallade Jonas De Geer fascist, skulle han inte invända mot det, bara tveka litet, komma med vissa reservationer och preciseringar. Om jag kallade Saxlind eller Pär Öberg nazist, skulle de bara insistera på att det egentligen heter nationalsocialist. Men inte bara Friberg utan här även Dulny, med sin beundran av chefen, framstår bara som en överkänslig ärtprinsessa, reagerar precis som en hyper-politisk-korrekt vakthund i åsiktskorridoren. Jag är ju förvisso kritisk mot fascismen och nazismen, men när jag kallar någon fascist eller nazist har det inte innebörden av baktalande eller förtal. Det är en analytisk klassifikation. (I detta fall var det dock bara fråga om en misstanke som en Flashbackskribent med rätta tyckte att jag borde hysa.)
Jag upprepar det jag skrev i mitt andra svar till Friberg och i ‘Althögern, Motpol och jag’: det framstår som om Friberg och nu även den svänguttagande Dulny i verkligheten har samma inställning till sin fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som denne fiende själv. Deras sant hysteriska reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är just en sådan legitimering av fiendens vapen som de fördömer.
“och då tar jag nog ut svängarna mer än vad du gör i vissa sammanhang Daniel, så att det är ju”
Friberg:
“Ja det är ju det får man lugnt säga.”
Dulny:
"Ja, tack, jag tar det som en komplimang.”
Med “ta ur svängarna” menar Dulny själv ingenting annat än att visa mer av sin fascistiska och nazistiska sensibilitet, sitt fascistiska och nazistiska väsen.
Kanske kan man, om man vill, i hela det groteska bondnekandet ifråga om fascistiska inslag avlyssna ett mått av ironi. Att till den grad politisk-korrekt förfasa sig över min om dem använda terminologi kunde tolkas som ett sätt att förlöjliga den politiska korrektheten, här med anledning av att de tror att den är vad jag står för. De är ju förstås själva egentligen fullt medvetna om sin egen fascism, de inslag jag talar om, och detta faktum kunde uppfattas som här ohjälpligt genererande en biton av ironi. Men när man läser Fribergs inlägg på Motpol, och inte minst hans utbrott i ett kommentarfält om mina formuleringar i Flashback-tråden, framgår det ändå tydligt att bondnekandet faktiskt är den allvarligt menade, officiella linjen.
“Men så att att Jan Olof Bengtsson i sin fucking ursäkta jag släpper f-bomber här men i sin egen Flashbackskvallertråd går ut och outar Motpol som han även då tilläts publiceras i och då var han ganska ny på den plattformen också och kallar er för nazister, det är tacken man får, det är fascinerande, jag är helt fascinerad.”
Att jag tillät Ehn återpublicera mina artiklar var givetvis enbart en uppoffring, något som i högsta grad skadade mitt anseende, på samma sätt som min närvaro på Identitär Idé. Från vänsterhåll (Mathias Wåg) påstås numera rentav att jag fiskade i dessa vatten!
Men jag betalade det priset av de skäl som jag i flera inlägg med precision förklarat: att det bara var Motpol som uppmärksammade vissa i Sverige okända tankeriktningar som jag var intresserad av, vid sidan av övrigt som jag hade problem med, och att jag därför ansåg att en dialog borde föras med dem. Tacken man får är angreppen i dessa Vita Pillret-avsnitt, föranledda endast av att jag upprepar vilka problem jag har med det övriga innehållet, och analyserar althögerns misslyckande i termer av dess högeridentifikation.
“Vi är högern, den riktiga, genuina högern, och det leder inte till något misslyckande”, är deras ansträngda budskap. Den fascistoida högern är deras liv och själ, därav deras reaktion.
Friberg:
“Det är inte jätte socialt kompetent att bete sig på det sättet.”
Dulny:
“Är det så man ska ursäkta Jan Olof Bengtsson då, att han inte är riktigt i alla lägen han verkar ju inte riktigt ha den hära även om han gillar att köra sina fikasessioner där på diverse caféer runtom i Stockholm så verkar det inte riktigt som att den här sociala poletten trillat ner alla gånger, han verkar ha svårt för att etablera sig på det sättet, ett rop på hjälp är det så man ska se den här attacken?”
Socialt kompetent! Det här handlade verkligen inte om någon social relation till Friberg och Dulny, etablerad eller ej.
Friberg:
“Kanske det, men det blev en ganska viktig debatt ändå, jag menar i mina svar så vände jag mig egentligen inte till Jan Olof Bengtsson för att jag är inte intresserad av att ha en dialog med honom egentligen alls, utan jag försöker ta hans inlägg som förevändning att kommunicera och slå fast en mer korrekt syn på alternativhögern till exempel, högerbegreppet i allmänhet, på metapolitik, och förmedla en viktig och relevant kunskap till läsekretsen i allmänhet, så att ja på det sättet tycker jag ändå att debatten har varit bra.”
Nej, Friberg är inte intresserad av att ha en dialog med mig. Han är intresserad av att framställa sig själv som en viktig person som inte har någon anledning att befatta sig med det, utan bara att på det sätt han gör, som en trogloångvält, köra över invändningar mot sin spartanska höger.
Dulny:
“Ja, men jag är glad att det här ledde ju till din efterlängtade tillfälliga comeback i VP så att det får jag faktiskt ge, det hade kanske inte riktigt hänt just här om det inte hade varit för Jöuob, så det får jag återigen tippa min fedora på tal om libertarianismen då [diskussion om Dulnys mobila fedora m.m.]. Herr D, något mer att tillföra?”
Herr D:
“Nej, inte mer än att det alltid är trevligt med debatt även om det blev litet låg nivå med vissa grejer där med fascismanklagelser och så vidare, så det är alltid trevligt men man kan ha lite konstruktivt meningsutbyte, det är inte så ofta, antingen så vågar folk inte prata med en eller så pratar de strunt, så nej det är kul.”
Herr D vet knappast vad olika nivåer är i det här sammanhanget. Hans förståelse av mina argument som vanliga “fascismanklagelser” omöjliggör seriös diskussion. Hans egen nivå är i själva verket densamma som Expos.
Efter att firman bondnekat ifråga om mina givetvis alltifrån början oemotsägliga påpekanden rörande fascistiska inslag, har Friberg nu gått vidare med att publicera Mussolini själv på Arktos (hans huvudsakliga företagsavknoppning sedan många år, samtidigt förlag och nättidskrift), med en uppskattande inledning av en av sina medarbetare.
Dulny:
“Det är kul även om det från ett visst håll blev kanske mer av en ideologisk rännskita än något mer substantiellt. Jag tänker inte fortsätta på det liknelsespåret men ja ni förstår vad jag menar i alla fall.”
Så här uttrycker sig den typ av kloakkaraktärer jag i övrigt endast påträffat på Flashback (“rännskita” var faktiskt ett nytt ord för mig, som jag var tvungen att googla). Det är sådana som uppfattar saken på detta sätt. Och detta är tyvärr, till en så betydande del att det blir politiskt avgörande, altsfären, även som inkluderande populistnationalismen sådan den hittills sett ut. Detta tillhör det mest angelägna att förändra, och det är alltså inte minst därför jag ägnat så stor uppmärksamhet åt Flashbacktrådarna.
“Någon som dock har lite mer substans i sin avkomst är, ja det här är ju då egentligen ett verk av tjugo olika författare eller så, titeln på den här boken väldigt nyutkommen, Herr D var den som snappade upp den här, han ska få redogöra lite också för den.”
Det har hörts inte bara i Herr D:s korta kommentarer hur rätt han tycker att han och de andra har, hur bra han tycker de är. Det har också hörts i hur han, dumsäker på sin sak, i tilltagande grad suttit och skrockat med pös-svällande självbelåtenhet i bakgrunden. Nu får han tillfälle att breda ut sig. Det är oklart vad bokens “avkomst” betyder, men jag måste preliminärt ifrågasätta dess substans. Att döma av Vita Pillret föreligger väsentliga skillnader mellan dessa forskares och min egen förståelse av de behandlade tänkarna.
Herr D:
“Vi ska tacka också vår gemensamme vän Christoffer Hugin också som tipsade om den.”
Denna person var, om jag minns rätt, den kanske grövsta och extremaste av alla de AfS-aktivister som angrep mig i partiets aktivistgrupp på Facebook med anledning av mina inlägg mot slutet av och efter valrörelsehaveriet 2018, där jag lagt fram mina förslag om hur AfS skulle kunna räddas.
Här följer nu en diskussion av den av James McAdams och Alejandro Castrillon redigerade Contemporary Far Right Thinkers and the Future of Liberal Democracy (2021). Den kritiseras, trots att den alltså tydligen avvisar begreppet generisk fascism, för alltför mycket arnstadianism. Enligt Herr D handlar den “om att som Jan Olof Bengtsson driva tesen att alla tänkare inom högern är fascister eller kanske nazister, lite av det tramset lyser igenom, det är ändå lite arnstadism tyvärr”. Dock tillerkänns författarna av Dulny “en intention att vara intellektuellt hederlig“. Detta ska frammana en skillnad gentemot den intellektuella ohederlighet Dulny tillskrivit mig omedelbart i inledningen av detta Vita Pillret-avsnitt.
Jag är besviken över hur alternativhögern utvecklades, vad den blev. Så länge som möjligt försökte jag försvara och stödja så mycket jag kunde i den, på samma sätt som jag gjorde med den samtidigt, men på annat sätt, urspårande vanliga populistnationalismen. Som jag förklarat fanns i USA, som jag uppfattade det, en verklig möjlighet till något viktigt, när Paul Gottfried förenade sig med Richard Spencer i redaktionen för den nya nättidskriften Alternative Right. En öppning mot något nytt, som motsvarade vår historiska periods verkliga behov. Idén om en ny alternativ höger pekade utöver teapartylibertarianismen och kanske i viss mån också paleokonservatismen, samtidigt som den förstås främst byggde på det väsentliga i denna senare.
I det jag då hoppades på, och tyckte mig se tecken på, låg mycket av utgångspunkterna, i amerikansk version, för vad jag för analytiska syften valde att – med en term som på annat sätt tillfälligt använts av Gottfried – kalla en post-paleokonservatism. En ny, vidare utvecklingsbar allmän politisk inriktning för västerlandet, som också borde få en europeisk motsvarighet.
Men inom kort började Spencers sant extrema urspårning, när vad vi känner som the Alt Right i mer specifik mening tog form under Trumpyran. Gottfried drog sig ur. Det nya alternativet visade sig som en simpel, banal, primitiv regression till den generiska fascismen, med dominerande rasideologiska inslag hämtade från fascismens mest radikala form, nazismen. Ett “alternativ” för högern som vi ju redan kände bara alltför väl. Typiskt nog ställde också Spencer senare hela detta engagemang i tjänst hos det allra vanligaste i den vanliga högern: efter att ha separerat från sin likaledes politisk-publicistiskt aktiva ryska fru, förespråkade han Mitt Romney som president i stället för Trump, och understödde det NATO-ledda, atlantvästliga, globalkapitalistiska världsimperiet.
Inte minst i ljuset av denna utveckling har det blivit tydligt att mina förhoppningar var alldeles för stora och helt otillräckligt grundade. Spencers problematiska tendenser fanns där redan från början. Och Friberg & Dulnys svenska filial hade följt i hans spår. Vad alternativhögerns öde visade var helt enkelt att ett tillräckligt alternativ inom ramen för högern inte längre var möjligt.
Här är Jackson Hinkle tillsammans med Grayson Walker i Shanghai, i utmärkt politisk diskussion med kinesiska analytiker och kommentatorer. På Infrareds kanal, där videon har rubriken ‘Jackson Hinkle and Grayson teach Chinese media about MAGA Communism’, har den många fler visningar och kommentarer.
Bland kommentarerna, från båda kanalerna:
This is the future. Beautifully done. Infrared Rising. May America and China be great allies in the future. Fantastic conversation. This can’t be stopped, won’t be stopped. USA and China must cooperate to ensure a better tomorrow. This is only a glimpse of things to come. Historic. Grayson knocked this interview out of the ballpark. Finally, some real adults in the room! Infrared has come a long way. Based. Creating a better world together. This was golden. The InfraRed Webcast – for the first time in the West – has coherently articulated Marxist-Leninism in the American context. And we American Communists are certainly indebted to the legacy of China. The American people’s best ambassadors. Unstoppable. Chinese/American friendship forever. Anybody who has a problem with it lost before the game even started. Professionalism, eloquence, intellect, style. Winfrared. Infrared is on the world stage. Best content of the internet. Incredible things are happening in China. This makes me proud to be an American. Grayson’s contribution to this discussion blew me away. High level dicussion there! Marx would be proud. Wow, young and well informed Americans? Hope is not all gone. We are proud to stand behind them. Phenomenal poise. We are with you and we will win. So based the word based is not enough. Patriot Grayson in control. Surreal to witness how far Infraredshow has progressed. I have mad respect for these boys. Some of the best America has to offer! Amazing this is just amazing. What a very fruitful dialogue between Chinese and American analysts. Most impressive panel. Big morale booster. America needs more men like Hinkle. Grayson’s been cooking up some big things behind the scenes. Very good dialogue between two patriotic peoples. Absolutely unbelievably based. Let’s gooo. This is only the beginning! Keen to hear more from Grayson, dude has his head screwed on right. Infrared rising like never before. Legendary. Yuuuge thanks to everyone involved who made this happen.
Intervju i Shanghai med ännu en ledare för den MAGA-kommunistiska rörelsen i USA, och medlem – såvitt jag förstår till skillnad från Jackson Hinkle – av InfraHaz’ (Haz Al-Dins) ursprungliga Infrared-grupp: Grayson Walker.
Den ursprungliga videon, med inledning, på Wave Media, har rubriken ‘Is MAGA Communism the Future of the US?’, och beskrivs där på följande sätt:
“As American hegemony declines, social and economic problems within the US have inspired the American people to explore answers to the question of how to save the US. Among the many voices tearing each other apart, there is a movement called MAGA Communism that has voiced up on social media. It’s not only wining support from a large number of young people in the US, but also generating a wide range of discussions in the international community. Why combine these two seemingly opposite concepts? MAGA is usually criticized by the mainstream media as being extreme right-wing, while Communism is always seen as extremely left-wing. What are they seeking for with this movement? In today’s Overlap, we invited Grayson Walker, one of the key members of the MAGA Communism movement and also a Showrunner of @InfraredShow to discuss MAGA Communism with Kris Yang, a current affairs commentator in China.”
