- 18 nov.
- 18 nov.
Neema Parvini, som nyligen gjorde en längre intervju med Caleb Maupin, har också uppmärksammat den amerikanske litteraturprofessorn Grover Furrs forskning om Stalin. Dess resultat undandrar sig tills vidare min bedömning, men Furrs anmärkningsvärda och omfattande författarskap ser i alla fall ut att kunna vara en rödblinkande varningslampa om problemen med såväl forskningen som den allmänna uppfattningen på detta område.
Ja, utöver den akademiska historievetenskapens irrationalitet, osjälvständighet och utomvetenskapliga motivbestämdhet – över gränsen till det parodiska ifråga om den politiskt maximalt utnyttjade frågan om antalet “dödade av kommunismen”, där ingen tycks se några problem med siffror som skiljer sig med flera tiotals miljoner – är detta författarskap av sådan karaktär att det redan såsom det nu föreligger även tycks i någon mån indirekt aktualisera frågan om den långsiktigt väsentligaste innebörden och syftet med det straffbeläggande av historierevisionism i vissa fall som nu slutligen genomförts även i Sverige, sådan jag antytt den i mina inlägg om detta.
För med undantag för de judiska och sionistiska grupperna kan atlantvästs primära intresse här knappast gälla förintelsen, utan “kommunismen”. Det är framför allt dess i väsentliga avseenden verkliga politiska systemalternativs atrocitetshistoria som man inte vill se reviderad. Förintelselagstiftningen är en inkörsport, ett jämnande av vägen för fortsatt lagstiftning på detta andra, avgörande område: en lagstiftning som till skillnad från den rörande förintelsen dikteras av större, helhetlig systemnödvändighet. I stora delar av Östeuropa är den redan i mccarthyistisk anda införd, och bl.a. politiskt motiverad historieskrivning inom EU befrämjar samma stegs tagande även i Västeuropa.
I somras sände Parvini dels ett kortare introducerande avsnitt på sin kanal Academic Agent om Stalin och Furr, dels en mycket lång intervju med den senare. Intervjun har tyvärr ytterst dåligt ljud, men jag föreslår att det är värt att göra ansträngningen att höra vad Furr säger just här, eftersom det faktiskt är den enda intervju av de många jag sett där han med viss utförlighet går in på en hel del av det verkligt substantiella sakinnehållet i sina böcker.
Ofta talar han bara om sin revisions själva faktum, dess allmänna art, med endast kort omnämnande av några av dess många punkter, litet om hur han gått till väga, receptionen – och hur han önskar att han funnit att Chrusjtjov på åtminstone någon punkt talat sanning om Stalin i sitt kända tal 1956, eftersom det skulle skänkt honom själv större trovärdighet… Detta har s.a.s. varit tillräckligt – intressant nog, sensationellt nog – för kortare populära intervjuer och föredrag.
Jag antar att man måste ta del av Furrs böcker och försöka bedöma hans resultat – hantera fenomenet Furr. Den hittillsvarande responsen från historievetenskapens företrädare visar att så ännu inte på allvar skett. Själv har jag definitivt inte gjort det; har bara läst delar av Blood Lies, kritiken av Timothy Snyders Bloodlands, som åtminstone uppvisar stor formell noggrannhet, exempelvis med källor ofta citerade på ryska och inte bara i översättning.
Mina egna specifika problem med Sovjetunionen, som huvudsakligen har att göra med själva marxismen som åskådning och aspekter av dess allmänna historiska samhälleliga tillämpning, om man får uttrycka sig så (en kritik bl.a. i linje med exempelvis Alf Ahlbergs kristet-humanistiska samtida, även om denna går litet för långt i det västliberala parallell- och likställande av Sovjetunionen och Nazityskland som kom att bli allt vanligare i väst under kalla kriget och tills vidare förblir centralt operativt än idag, inte minst i det nämnda ideologiska lagstiftningssammanhanget), kvarstår förstås och berörs knappast i det väsentliga om Furrs rön visar sig riktiga. Men de senare måste alltså, som det ser ut, undersökas, eftersom de kan beröra åtskilligt annat.
Furrs extravaganta anspråk är inte bara prima facie utan även secunda facie rent knäppa. Stalin har inte dödat någon enda människa, säger han i den här intervjun. Han har inte begått något brott överhuvudtaget, har det hetat i andra. Detta är helt orimligt. Vilken världsledare med hans makt i historien har varit ett fläckfritt politiskt helgon? Varför skulle just Stalin ha varit det? I den tid av inbördeskrig och världskrig av historiskt helt ny omfattning och grymhet, i vilken han dessutom levde? Bevisligen var och är ju den västerländska “liberala demokratins” ledare det inte: deras krigs- och andra brott är ju av ofantlig omfattning. Och det framgår i övrigt av Furrs egen historieskrivning att “kommunismen” ingalunda automatiskt gör sina ledare moraliskt och karaktärsmässigt överlägsna. Man måste bortse från dessa Furrs påståenden, men, tror jag, ändå fråga i vad han trots dem eventuellt i övrigt kan ha rätt.
“Kommunistisk” historieskrivning som försvarar Stalin förekommer givetvis inte bara fortfarande utan i ökande omfattning. Ett mycket läst verk är Ludo Martens' Un autre regard sur Staline (1994), som härom året utgavs i svensk översättning (En annan syn på Stalin). En annan viktig titel är Domenico Losurdos Stalin: Storia e critica di una leggenda nera (2008), sedan två år tillgänglig i engelsk översättning (Stalin: History and Critique of a Black Legend). Ett svenskt arbete är Anders Carlssons Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (2019), som dock, som framgår av titeln, behandlar mycket mer än Stalin; ifråga om denne är det också försiktigt och måttfullt, och går inte utöver en ledande etablerad – d.v.s. mer allmänt känd och erkänd – akademisk och mig veterligen åtminstone inte offentligt eller formellt politiskt engagerad revisionist som J. Arch Getty, även om det också nämner Furr.
Utan tvekan tillhör Furr generellt kategorin politiskt motiverade, ja aktivistiska forskare. Men det gäller ju i högsta grad även många av de mest etablerade, inklusive inte minst dem han själv främst polemiserar mot, Conquest, Snyder och Kotkin. Bilden av Stalin och hela Sovjetunionen i väst är ju självklart helt bestämd av borgerlig, liberal, kapitalistisk och tidigare och nu ånyo kallakrigisk historieskrivning, såväl den etablerade akademiska som den populära.
Utifrån en de överordnade värdenas konservativa åskådning tror jag bl.a. därför att det åtminstone i avsevärd utsträckning är nödvändigt att den revideras och nyanseras. Under alla omständigheter, oavsett vad historiker kommit fram till, är den borgerliga revolutionens och kapitalismens brott, mätt med samma mått, långt mer omfattande än “kommunismens”. Men de senare får därför inte blundas för, och jag kan omöjligen uppfatta Furrs extrema slutsatser, uttryckta på ovan citerade sätt, som trovärdiga. Och det är därför knappast oproblematiskt om, som tycks ske, Furrs positioner okritiskt mobiliseras i ett av andra, aktuella skäl motiverat urskillningslöst försvar för dagens Ryssland.
Följande är hursomhelst Furrs många böcker, som alltså såvitt jag förstår återstår att seriöst och med motsvarande, adekvat utförlighet och detaljprecision bemöta:
Yezhov vs. Stalin: The Truth About Mass Repressions and the So-Called Great Terror in the USSR (2016)
Leon Trotsky’s Collaboration with Germany and Japan: Trotsky’s Conspiracies of the 1930s, Volume Two (2017)
The Moscow Trials as Evidence (2018; ser ut som del av Trotsky’s “Amalgams”, oklart om reviderad)
Trotsky’s Lies (2019; reviderad och uppdaterad del av Trotsky’s "Amalgams")
Med Bobrov, Vladimir L., Stalin Exonerated: Fact-Checking the Death of Solomon Mikhoels (2023)
(Länkar som inte omfattar radbrytningar blir på desktoppen - inte i fonen - av oklar anledning understrukna, medan sådana som gör det inte blir det.)
- 16 nov.
SwebbTV:s Mikael Willgert intervjuar Markus Allard, som ställer upp med Örebropartiet i riksdagsvalet nästa år.
Om Allard kan undvika de återvändsgrändsallianser som gjort både SD och AfS omöjliga (atlantsionistextremismen resp. fashbunkerextremismen) och all med dessa komprometterad unknationalism, och dessutom tona ned den likaledes överspelade populistjargongen och det gymnasiala pladdret, skulle detta kanske kunna utvecklas till det nya svenska politiska alternativ som behövs.
Eller detta vore i så fall kanske åtminstone en bra början. Men den politiska analysen måste förstås snabbt utvecklas och fördjupas på flera områden: ekonomin, migrationen, kulturen, och inte minst de alltmer avgörande utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna, givetvis inklusive deras ofantliga – särskilt långsiktigt – ekonomiska dimension. Som hos Wagenknecht i Tyskland.
På det sistnämnda området finns den stora, delvis gamla, delvis på nytt sätt framväxande, och idag viktigaste opinion – med motsvarigheter i hela väst och inte minst i USA – som nu måste erhålla parlamentarisk och medial representation, präglad av mogen helhetlig förståelse, djupgrundad personlig övertygelse, och seriöst, långsiktigt målbestämt syfte.
Malcom Kyeyune måste bli chefsideolog. Jag har inte följt Allard och läser utan tvekan in mycket i hans planer och uttalanden som jag bara kan hoppas på. Men jag tycker mig också ha viss anledning att hoppas på dem, i medvetande om Kyeyunes närvaro i bakgrunden och – fastän jag inte följt det heller – Allards nära samarbete med honom under lång tid.
Utifrån grundkonturerena av Kyeyunes åsiktsprofil och analyser, sådana jag i alla fall uppfattat dem genom några av hans artiklar, främst de engelska, borde kunna göras ett riksparti med en helhetlig politik, ett parti och en politik av åtminstone den allmänna nya typ och inriktning jag fått intrycket att han förstår behövs.
–
“I detta avsnitt av Willgert intervjuas Markus Allard, kommunpolitiker i Örebro och riksdagskandidat för Örebropartiet. Tillsammans med Mikael Willgert diskuteras Allards begrepp ‘transferiatet’, en analys av samhällsstrukturer inspirerad av marxistisk klasslära, anpassad till den svenska välfärdsstaten. Transferiatet definieras som grupper som försörjs genom skattetransfereringar: det övre skiktet omfattar roller som mångfaldsstrateger, förnyelsedirektörer och kommunikatörer, medan det lägre skiktet främst består av bidragsberoende migranter som inte integreras i den produktiva ekonomin.
Allard beskriver en ömsesidig beroenderelation mellan politik, byråkrati och vad han kallar sugsnabelkapitalism – företag som Northvolt, vilka utnyttjar statliga resurser utan motsvarande värdeskapande. Han analyserar vänsterns utveckling från arbetarparti till försvarare av transferiatet, samt högerns återhållsamhet inför institutionella strukturer. Migrationen framställs som en faktor som bidrar till bidragsberoende och samhällsosäkerhet, med förslag om tvångsåtervandring för kriminella. Svensk kriminalitetsbehandling exemplifieras som en tillämpning av ‘mjuk makt’ mot brottslingar – exempelvis samtal i stället för ingripanden – medan produktiva medborgare möter sträng byråkrati.
Med bakgrund i vänsterrörelsen har Allard reviderat sin ståndpunkt: nutida socialism gynnar inte arbetarklassen, utan en elit fokuserad på ideologisk produktion. Han förespråkar ett parti för ‘de produktiva’ – från vårdpersonal till företagare – och en politik som minskar transferiatets omfattning genom budgetjusteringar. Allards släkthistoria, som sonson till talmannen Henry Allard, kontrasteras mot hans fristående politiska linje: ingen blocktillhörighet, utan en flexibel vågmästarroll prioriterande sakfrågor.
Avsnittet avslutas med Allards planer: sikta på 12 procent i Örebro län eller 4 procent nationellt för att påverka den politiska debatten. En analys av svensk politik som utmanar etablerade perspektiv och belyser ekonomiska och sociala dynamiker.”
Avsnittet avslutas med Allards planer: sikta på 12 procent i Örebro län eller 4 procent nationellt för att påverka den politiska debatten. En analys av svensk politik som utmanar etablerade perspektiv och belyser ekonomiska och sociala dynamiker.”
