- 25 nov. 2025
“Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det ‘filosofiska arvet’, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpunkter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.”
Så skrev Efraim Liljeqvist, den siste boströmianske professorn, i sin Selbstdarstellung i första upplagan av Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon 1925.
Den modernisering som hans samtida kolleger, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, ägnade sig åt – vissa former av nykantianism, positivism, psykologi, “livsfilosofi”, pragmatism, Hägerströms och Phaléns nya Uppsalaskola, analytisk filosofi, i mycket radikalneoteriskt famlande fenomenologi, marxism – var, föreslår jag, knappast en modernisering av filosofin eller en filosofins modernisering av samhället och kulturen, som den dubbeltydiga titeln på Carl-Göran Heidegrens avhandling i idé- och lärdomshistoria från 1999, Filosofisk modernisering: Studier i nordisk filosofihistoria (1860-1910), implicerar i högre grad än hans senare boks något mer adekvat och korrekt sociologiska med den gamla litteraturhistoriska termen, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860-1915.
I det större perspektivet tror jag den främst måste förstås som ett spatiotemporalt provinsiellt införande av nya tankeformer som modernitetens samhälle och kultur för tillfället krävde för helt andra syften. Inte enbart, givetvis, men i stora drag. Det som i störst utsträckning kan sägas vara ett undantag är här fenomenologin, inklusive dess vidareutbildning utöver Husserl hos främst Heidegger.
Men det är inte uppenbart hur filosofin, rätt förstådd, överhuvudtaget låter sig helt enkelt moderniseras eller själv kan modernisera. Modernisering är s.a.s. i sig ett ickefilosofiskt begrepp, som lätt blir direkt antifilosofiskt, hur viktigt det än kan vara på andra områden. T.o.m. de av Liljeqvist själv använda termerna “utveckling” och “framsteg” är ofta problematiska som generella och universella beskrivningar inom filosofin. Åtminstone hans egen politiska tillämpning av den sahlinska och egna utvecklingen av Boströms statslära – som i och för sig nödvändigt krävde revidering – representerade inte något sådant; den var tvärtom en beklaglig, tidstypisk anpassning till en karaktäristisk manifestation av just den modernisering han i övrigt på så goda grunder ifrågasatte.
- 22 nov. 2025
- 22 nov. 2025
På den trevliga och höginformativa kanal om Sovjetunionen, driven av personer uppvuxna där, från vilken Kjölstad delade det viktiga avsnittet om Stalinerans arkitektur, finns också ett om den efterföljande modernistiska perioden under Chrusjtjov, med fokus på dess bostadsområden. Även dessa framstår på det hela taget som ursprungligen mycket attraktiva:
“In the shadow of the Cold War, Soviet urban planners created something remarkable – cities designed not just for efficiency, but for human connection. While the West embraced sprawling suburbs and car dependency, the USSR developed a revolutionary approach to urban living that, despite its flaws, solved problems we still struggle with today.
This video explores how Soviet microdistricts created walkable, community-centered neighborhoods where everything from schools to clinics was within a 15-minute walk. We’ll reveal how standardized housing construction achieved the impossible – building entire apartment blocks in just days while providing homes for millions of families emerging from postwar devastation.
Discover:
– The truth about how Soviet children had more freedom than American kids today
– Why these ‘concrete boxes’ fostered stronger communities than modern luxury developments
– How architects built entire apartment buildings in just 57 hours – a feat still impressive today
– What happened when urban planners prioritized human needs over profit margins
– The hidden wisdom in these ‘dreary’ Soviet neighborhoods that could transform our cities
What if the solution to our modern urban crisis has been hiding behind the Iron Curtain all along? In our increasingly disconnected world, perhaps it’s time to reconsider this approach – not to replicate it exactly, but to find a balance between community connection and personal comfort.”
Man får en utmärt förståelse av de goda idéer som låg till grund också för detta slags byggnation. Den starka kommunionistiska orienteringen ger den en sant human prägel, inte minst i jämförelse med den isolerande och opersonliga amerikanska kapitalistindividualismens samtida typ av förorter, som pekas på som dess motsats.
Man inser hur mycket mer värdekonservativ Sovjetunionen var även här, inom ramen för det modernistiska formspråket. En nyskapande traditionalistisk samhälls- och lokalgemenskap befrämjades under modernitetens villkor.
En del av ideologin känns igen från våra s.k. ABC-städer, och man vill gärna försöka tänka sig hur både dessa och miljonprogrammets områden (de senare i stället för att rivas, som vissa socialdemokrater tycks vilja) skulle kunna räddas och förnyas i linje med den utmärkta sovjetiska planering som här beskrivs.
Men det kräver förstås att den amerikanska, virtuella internät- och AI-baserade surrogatsocialiteten begränsas hos nya generationers yngre genom en kraftfull konservativ kulturförnyelse med tillhörande politiskt ledarskap. Här krävs mycket nytt, på kvalificerad humanistisk filosofi baserat kreativt tänkande i den postliberala framtidens avancerade samhällsplanering.
