Den förenade västliga populistnationalistiska och "fashiga" - fascistiska - althögern eller f.d. althögern (här fortsättningsvis "popnatfashalthögern") fortsätter med en vid det här laget nästan ofattbar blandning av ytlighet, enfald och i någon mån ond tro att sätta sin lit till och stödja trumpismen, numera förstärkt med Elon Musk som den ser som ett bevis för det atlantsionistiska ekonomisk-politiska västsystemets sundhet.
Det är vad de tror på. De ville ingenting mer än detta. De förstod inte mer. Detta är vad hela deras pubertala, melodramatiska nationella och historiska kulturromantik nu kokat ned till. Deras debattinlägg har till stor del reducerats till en ständig ström av oöverträffat patetiska pekoral, där Musk själv slår an tonen: “Had this election not been won by @realDonaldTrump, civilization would be lost.”
Musk intervenerar nu på spektakulärt mediaannonserat sätt även i europeisk politik. AfD, som hittills hållit en jämförelsevis (Åkesson, Meloni, Le Pen) bra kurs, jublar. Denna även den vettigare popnatfashalthögerns entusiasm visar tydligare än någonsin inte bara dess allmänna meningslöshet, utan dess skadlighet. Den är överförtjust att få tjäna “världens rikaste man” och hans syften, bara för att han välkalkylerat blir litet politiskt inkorrekt i några frågor. Han representerar enligt den en god och förnuftig och även av oss eftersträvansvärd samhällsordning, en ordning den vill verka för även i Europa.
Vad som kunnat finnas av eller kunnat bli en meningsfull konservatism, en europeisk post-paleokonservatism, fortsätter på detta sätt absorberas av den vanliga högern och krafterna bakom den, d.v.s. den borgerliga “liberala” kapitalismen i dess sedan länge fast etablerade, förenhetligat atlantimperialistiska stadium och form. Mer: den vill absorberas av den, strävar själv efter att bli en del av den. Och vice versa: etablissemangshögern, inseende sitt behov av den, bereder plats för den, stöder den, växer samman med den. Den reduceras till en falsk och obehaglig variant av den vanliga högern.
Detta är förstås, som under vid det här laget ganska många år kunnat konstateras, i en tills vidare mild form samma allmänna och banala fenomen, process, dynamik och mekanism som när fascismen kom till makten under första hälften av 1900-talet. Motståndaren ser delvis litet annorlunda ut i dag, vilket förklarar skillnaderna, den hittillsvarande relativa mildheten. Men den finns givetvis kvar, ja blir globalt sett starkare samtidigt som monopolfinanskapitalismens parasitära dekadens och urholkning accelererar.
Därmed kvarstår och förnyas också imperialismens nödvändiga uppgift att slå ned den. För detta behöver den, i sin tilltagande desperation, hjälp och förstärkning, och därför vill nu stora delar av systemetablissemanget avveckla wokeismen. I Sverige har Radio Svegot uttryckligen, helt i enlighet med Kominterns något ensidiga analys, förklarat att tillhandahållandet av denna hjälp är vad fascismen – och därmed de själva – handlar om.
The American Conservative publicerar en svag intervju med AfD:s Alice Weidel, där hon uttrycker sin “extrema tacksamhet” mot “geniet” Musk, som har en “brinnande kärlek till yttrandefrihet”. Inte ett ord sägs om AfD:s och Tysklands stöd till Israel i Gaza, Syrien o.s.v. – något som, vill man tro, knappast hade varit möjligt på Buchanans tid. Musks program för kraftigt ökad massinvandring av billig arbetskraft på bekostnad av den amerikanska får inte heller störa den nya amerikaniseringslyckan. Det blir uppenbart varför Sahra Wagenknecht inte önskar någon allians med Weidel och hennes parti.
Verklige amerikanske patrioten InfraHaz däremot, som representerar de nya former en de överordnade värdenas konservatism i det nuvarande läget har behövt ta sig, tolkar på mer adekvat sätt en del av det senaste skeendet i USA här, här, här, här, här och här. McKay gör för sin del den rätta värde- och moralkonservativa analysen av Musks intervention i brittisk politik.
Den alltmer frånstötande västliga popnatfashalthögern hyllar alltså det atlantsionistiska imperieetablissemangets strategiska omställning samtidigt som dess folkmord – i dess ultrajabotinskifierade form – i Gaza fortgår med oförminskad effektivitet och utstuderad grymhet. Samtidigt som det våldsinstallerat al-Qaida vid makten i Syrien, som nu förföljer religiösa minoriteter och utan invändningar åser hur Israel i helt ny omfattning bombar sönder även det landet. Man “måste ha förståelse” för Israels agerande, sägs det. Det är ju den “västerländska civilisationen”, d.v.s. helt enkelt “civilisationen”, som “försvarar sig”.
Även den del av denna höger som vänder sig mot Israels agerande och den nya globaltotalitära intensifieringen av förföljelserna av kritiker som "antisemiter", såsom Daniel Fribergs s.k. "sanna" höger (Mussolini, Alfred Baeumler och hans Nietzsche o.s.v.), fortsätter stödja ultrasionisten Trump och Musk, de nödvändiga Musklerna bakom det hela. Att vara för Trump och Musk är, inte mindre än att rösta för Tidöhögern eller socialdemokratin och stödja EU, NATO och "väst" i allmänhet, att befrämja denna ordning. Gaza visar dess natur.
Viktige svenske skribenten Joakim Engs respons är långt mer adekvat och verklighetsförankrad:
“Vart är vi på väg? Under inflytande av Musk och Trump får högerpopulistiska partier under sionistiska ledare makten i Europa. Med europeiskt stöd bombar USA Gaza för att ‘frita gisslan’. Palestinierna utplånas helt och hållet eller flyr.
Snabbt kommer byggföretagen in och bygger lyxlägenheter med utsikt över Medelhavet på jorden där rester av palestinska barn fortfarande multnar. Miljardärer flyttar in och ordnar cocktailpartyn, utan en tanke på resterna av de tusentals barnen som de har under sina fötter.
Och jag? Fylld av äckel och förakt frånsäger jag mig min ‘västerländskhet’ helt och hållet och drar mig tillbaka till en isolerad hydda på en hemlig plats. Där ägnar jag resten av livet åt andliga övningar för att försäkra mig om att jag aldrig återvänder till ett liknande ställe igen.”
Den svenska etablissemangsvänstern intalar sig, och vill intala oss, att den står för något annat än Trump och Musk, men den - inklusive exempelvis en Daniel Suhonen - har varit avgörande för det slutliga, fullständiga inordnandet av Sverige bland de ondskans verkliga axelmakter som möjliggjort detta. Sveriges återstående frihet och självständighet har genom inte bara Tidöhögern utan lika mycket genom vänstern gått förlorad, liksom tidigare nästan hela det övriga Europas.
Antingen har våra nya generationer av ledande politiker en alltigenom blåögd syn på USA:s typiska, dominerande politiska och ideologiska personlighetstyper: de känner dem inte närmare, har aldrig haft med dem att göra på verkligt nära håll och under längre tid, vet inte vilka psykologiska och andra drivkrafter som styr dem på djupet, förstår inte att även liberala wokedemokrater har närmast patologiska, primitiva nationalegon som inte sällan förvandlar dem till bindgalna bombdesperados så snart de uppfattar det som att USA:s ställning och prestige på allvar hotas, inser inte hur långt de är beredda att gå, och är inte ens medvetna om hur långt de redan har gått, den verkliga innebörden av deras historiska agerande. Eller, om några känner till allt detta, vittnar deras beteende om än mer allvarliga brister hos dem själva än denna naivitet.
De eklatanta interventionerna mot den verkliga oppositionen i Östeuropa fortsätter, senast i Rumänien, men regimförändringen, i den ukrainskas efterföljd, i syfte att få även Georgien att offra sig som vapen mot Ryssland misslyckades. Och de motsvarande kontrollprojekten, riktade även mot Kina – huvudsakligen, utöver de vanliga, avsiktligt felbenämnda NGO:ernas, i ekonomisk form – i de centralasiatiska länderna tycks inte heller längre gå så bra.
Popnatfashalthögern är slutligen fullt övertygad om att Musk (imperiets nya strategi under utprövning) verkligen hyser en “brinnande kärlek till yttrandefrihet” på X, när den verkliga oppositionens konton tvärtom stängs av i oförminskad och mer målmedvetet fokuserad utsträckning. Den ser inte den typ och nivå av manipulation som är involverad i det förstärkta skapandet av en massopinion som fritt yttrar det som Musk och etablissemanget nu vill ha yttrat. Den är fullt tillfredsställd med att spela sin alltmer välavlönade roll inom detta system som den aldrig kunnat förstå och som den inte vill förändra.
Det grekiska ordet ἡσυχασμός var och är väl en naturlig bildning (i antik såväl som modern grekiska) från de av Wiktionary angivna ἥσυχος, ἡσυχάζειν och ἡσυχαστής (även om jag inte hittar den i min intermediate-version av Liddell & Scotts lexikon), men i övriga moderna europeiska språk låter “hesykasm” kanske som en litet onödigt undantagsmässig form. Naturligtvis inte felaktig; det andra exempel på samma “undantag” jag tänker på kommer också från religionens område: kiliasm (som har den grekiska formen χιλιασμός).
Men i Merriam-Websters lista på ord med ändelsen -asm i engelskan ser man vilka kategorier de normalt tillhör. Inga förutom just hesychasm och chiliasm tillhör den kategori vi normalt betecknar som ismer och där de slutar på -ism. Den s.k. hesykasmen och kiliasmen är däremot typiska ismer.
A:et kommer alltså från ἡσυχάζειν och ἡσυχαστής, och det finns förvisso fler ord med agentsuffixet –τής efter ασ som betecknar personer, men jag kommer på rak arm inte på någon annan normal form av sådana ord i moderna europeiska språk motsvarande ἡσυχασμός förutom entusiasm, men det är ju, återigen, ingen ism. Det kunde kanske för vissa framstå som litet godtyckligt att i åtminstone andra moderna språk än grekiskan använda asm-ändelsen för en uppenbar ism endast på grundval av ἡσυχάζειν och ἡσυχαστής, när inte bara ἥσυχος saknar α:et, utan ett lika viktigt eller ännu viktigare grundord som är utgångspunkt för α-bildningarna är ἡσυχία, som har det i andra och moderna språk normala ί:et och som Wiktionary glömmer.
I ljuset av att så många andra ism-ord bildats utifrån grekiska ord som liksom ἡσυχία slutar på -ία kunde det möjligen tyckas att den naturligaste och normalaste moderna formen borde vara hesykism, som en sökning ger vid handen är ganska vanlig åtminstone på engelska (hesychism), och jag tog mig därför friheten att försöksvis använda den i mitt inlägg om Holms diskussion av nyplatonismen och kristendomen. Om någon grecist händelsevis ser det är det emellertid högst sannolikt att hon skulle vilja intervenera och förklara varför jag har fel och det är nödvändigt att bara säga hesykasm. Kanske är det starkaste argumentet mot formen hesykism att även kiliasm då borde överges till förmån för kiliism, och detta också låter litet konstigt?
Holm ger hursomhelst en utmärkt presentation av vad han kallar hesykasmen (hesychasm), där han fördjupar diskussionen av vad jag i det tidigare inlägget beskrev som kontroverserna rörande Gudsuppfattningen i sig och förståelsen av den mänskliga själens eller nuftets förhållande till Gud, dess likhet respektive olikhet i förhållande till Gud, i vilken utsträckning eller i vilken mening de är eller kan bli ettade med Gud, sådana dessa kontroverser gestaltade sig inom den kristna kyrka där, som jag skrev, det nyplatonska, esoteriska och mystika inflytandet blev som mest långtgående och bestående, en erkänd, grundläggande del av kyrkans lära och liv.
I centrum står Holms förklaring av Gregorios Palamas’ lära om det av själen skådbara oskapade gudomliga ljuset som en Guds energi, en position som denne lyckades få accepterad av den kyrkliga ortoauktoriteten och som det finns anledning att återkomma till. Det är en tydlig illustration av den esosofins konflikt med exodoxins uppfattning av Gud och Skapelsen som präglat även östkyrkan.
